I England, närmare bestämt i Manchester kan man möta denna bild, där det framställs som en revolution att fansen äger klubben. Välkommen till Sverige skulle man kunna säga.
Intressant är att många i Sverige vill att vi ska lämna detta och bli som som. Många av dom däremot vill bli dom oss. Känns lite upponer. Det stärker tanken att vi behöver nyanser i våra diskussioner.
Förra veckan träffade jag nationalekonomen Terry Robinson vid Manchester Business School. Jag var i staden i annat ärende men ville passa på att lyssna av vad de gör gällande Football Management forskning. Man skulle kunna förvänta sig en omfattande forskning då flera lag i världstoppen finns i närområdet. Så är dock inte fallet. Terry och några till pysslar lite, men sen är det stopp. Det är fascinerande att en av världens mest framgångsrika produkter – fotboll – röner så lite forskningsintresse från ekonomer o managementforskare.
En liten uppföljning bara. I matchen IF Rejband – Vederslöv/Dänningelanda blev det förlust med 2-5 för hemmalaget. En orsak till förlusten var möjligen att ingen av de två målvakter som vanligtvis står var tillgängliga. En annan orsak var att bortalaget var mycket mer effektivt. Rejban hade nämligen mycket av spelet utan att få till det. De kommer säkert tillbaka i nästa match. Bortalaget kommer nog ta en hel del poäng till i serien då de stundtals också spelade bra fotboll.
Det var kallt som bara den, men korven och kaffet var gott. Kanske lite dyrt med 30 spänn, men å andra sidan var det en tjock korv.
När fotbollsserierna nu så sakteliga rullar igång på planer runt om i Sverige är det värt att slå ett slag för gärsgårdsfotbollen. I den offentliga debatten drunkar den nästan undantagslöst, precis som den oftast gör i forskningen. I lokaltidningar kan man dock fortfarande få synas på bild och vara (lokal) hjälte när man spelar i division 4. När TV-sändningarna duggar tätt kan det vara lätt att glömma bort att smyga iväg bort till den lokala fotbollsmatchen. Du kan ofta sitta/stå så nära så du hör varje andetag från spelarna. Kanske får du känna på bollen när den går till inkast. Många planer ligger också mycket vackert, med gott om lekytor för mindra barn. Och så korven förstås. Vi ses!
Några tips:
20 april Sportfältet Teleborg, Växjö. 19.00 IF Rejban – Vederslöv/Dänningelanda (Division 5).
Spännande division 5-debut för (förmodligen) Världens trevligaste fotbollsklubb (enligt dom själva…): IF Rejban.
20 april Finja IP, Hässleholm 18.30 Finja IF – Farstorps GOIF (Division 6)
Gillar namnet Finja IF helt enkelt.
21 april Fardhem, Hemse. 12.30 Fardhem – Unik FK (Division 3)
Tuff? debut i divsion 3 för det gotländska laget Fardhem.
Robert Carlsson skrev förra året en uppsats om kvalitetsarbetet i Gefle IF FF (se uppsatssidan). Han följde föreningens arbete med att införa ett kvalitetssystem, vilket i sin tur skulle leda till att man blev certifierade av Svenska Fotbollförbundet. Det visade sig lättare sagt än gjort. Många är de barriärer som finns. Carlsson nämner att certifieringskraven betonar kvantitet. Detta tycker jag kunde ha problematiserats mer. Det är inte alls självklart att svensk fotbolls framtid blir bättre av mer utvecklade kvalitetssystem som betonar kvantitativa mått. Kanske är mer nytänkande viktigare. Trots det, intressant läsning.
Jag är på gång med en ny bok som handlar om Ledning av idrottsföreningar. Det är en rapport från en ingående fallstudie av en breddidrottsförening, med fotbollsverksamheten i fokus. Den planeras komma ut i juni. Boken har redan väckt visst intresse, i tidningar och radio. Förhoppningsvis leder det till nya satsningar på forskning och utveckling kring just ledning av sådana organisationer. Mer information om boken hittar du här.
Har budgeteringen någon betydelse i svenska fotbollsklubbar? Den frågan ställde sig Olsson & Wennberg i en uppsats från förra året. Tyvärr fick man bara svar från 24 klubbar (Herrallsvenskan, Superettan, Division 1 samt Damallsvenskan), så studien är inte representativ på något sätt. Däremot fann författarna att hos de klubbar som svarade fanns en positiv syn på budgeteringen. Fördelarna överväger nackdelarna. Vidare konstaterades något förvånande att klubbarna anser sig arbeta med riskanalyser. Dock går de inte särskilt djupt i dessa. Förvånande är dock inte att de flesta utgår från egna erfarenheter och inte avancerade modeller.
Det som dock inte besvaras är i vilken utsträckning klubbarna håller sina budgetar. När de nu en gång har prognosticerat publik- och sponsorintäkter, hur blev utfallet? I studien nämns risken för glädjekalkyler, något jag på nära hand bevittnat i en förening. Trots att man upprepade gånger missade att nå sina intäktsmål satte man nästa år lika optimistiska mål. “Någon gång måste det ju vända”. Ja kanske det.
Det kan lätt bli en märklig situation för klubbar som vill avancera. Om man inte tror på en ökning, så måste man ändra på sina mål och sina strategier, vilken ingen vill, så därför “måste” man helt enkelt sätta optimistiska mål. Något annat är inte tänkbart. Ända in i kaklet. Att utfallet sedan blir något annat, gång på gång, det hör liksom inte hit.
För några år sedan skrevs en uppsats om affärsutveckling av allsvenska fotbollsklubbar (Lindgren m fl, 2006, se uppsatssidan). Författarna avser kartlägga hur klubbarnas affärsutveckling bedrivs, analysera förutsättningarna för deras möjligheter att affärsutveckla verksamheten och identifiera vilka möjligheter till affärsutveckling som finns samt eventuella problem dessa kan medföra. Det är en ambitiös ansats som de väl i praktiken inte riktigt klarar av att fullfölja fullt ut. Trots det, som läsare får man en liten inblick i hur AIK, Djurgården och Hammarby tänkte kring dessa frågor vid tiden för studien.
Författarna anser att klubbarna i grunden behöver diskutera hur branschstrukturen ser ut och vilken bransch de faktiskt verkar i. En frågeställning i studien är om klubbarna tänker i termer av affärsidé. Svaret är nej. Detta, tillsammans med konstateranden som att den sportsliga fotbollsverksamheten ses som huvudprodukten och att man är förhållandevis dåliga på att segmentera sin publik, indikerar utvecklingspotential. Genom att tydliggöra vilken bransch man är i och formulera en affärsidé som omfattar hela verksamheten kan förmodligen en bättre integrering uppnås. Nu spretar verksamheten med avseende på att en del görs mot en odefinerad publikkund och en del görs mot sponsorer. Författarna är inte riktigt tydliga mot hur detta skulle kunna se ut, utan nöjer sig med att se några möjligheter, såsom att skräddarsy erbjudanden till marginalkunder såsom barnfamiljer (där jag förmodar att man menar småbarnsfamiljer). Vad jag själv tycker man kan fundera på är om det är möjligt att formulera ett erbjudande som är samma, oavsett om vi pratar om en visst publiksegment eller sponsorsegment. Svaret är enligt mig jakande, men man behöver då formulera det lite mer abstrakt och eventuellt också i upplevelsetermer (såsom t ex Pine & Gilmore diskuterar det i sin bok The Experience Economy). Hur jag tänker mig detta tänker jag återkomma till lite längre fram.
LDB FC bildades ur askan när Malmö FF inte längre vill satsa på damfotboll. Kent Widding Persson gick in med mycket pengar och kompetens och slutresultatet blev ett SM-guld 2011. Snart började det dock dugga larmrapporter om ekonomin i föreningen. En utgångspunkt handlade om arenan och kommunens låga stöd till föreningen (se t ex här och här). Nyss kom beskedet att kommunen hjälper genom att bl a köpa biljetter till Malmös skolbarn för 650 000 kr. En rätt rejäl sponsring som vore spännande att se i andra städer. Med anledning av pågående diskussioner om förmånsbeskattning av idrottsbiljetter kan man dock undra om alla skolbarn kommer få skatta för detta (obs: lite ironiskt).
Till detta kom nu beskedet att Kent Widding Persson nu avslutar sitt engagemang i projektet LDB FC. I samband med det skriver Idrottens Affärer att storsatsningen world village of women sports haltar betänkligt och omges av stora frågetecken. I Skånskan.se uttalar sig en ledamot i kommunstyrelsen så här: “- World Village of Women Sports har för mig alltmer framstått som ett sätt att bygga dyra bostäder på skattebetalarnas mark.”.
Det är inte konstigt att man nu funderar på om sagan LDB FC är “slut” nu? Givetvis kommer klubben göra allt de kan för att fortsätta vara med. Men det blir verkligen upp till bevis.
Samtidigt som detta sker, har Tyresö FF seglat upp som den nya kometen. Här satsas det nu rejält med pengar. Det senaste tillskottet är Marta. Ny hyllas klubben av många. En stilla undran är dock hur många år de drivande (finansiärerna) kommer vilja vara med. Blir det tre-fyra år som i fallet LDB? Eller kommer de att lyckas bygga en verksamhet som kommer överleva de första initiativtagarna? Framtiden ger svaret.
Det är dock ingen tvekan om att damfotbollen nu klivit in i de lite större pengarnas rum, med allt vad de innebär. För något år sedan gjorde låg snittlönen på 7 000 kr/månad för ett allsvenskt lag. Nu är snittlönen kanske lite missvisande, då ett fåtal spelare drar upp den. Den ger dock en fingervisning om vad division ett-klubbarna har att vänta sig. 7000 låter kanske inte så mycket, men där är det inte ovanligt med en lön på 3 000 kr – om året… Risken är att vi kommer få se flera “raketer” som startar starkt, stiger högt och sedan dalar neråt. Vad det kommer innebära för svensk (dam)fotboll återstår att se.
En del klubbar väljer att särskilja sin herr- och damfotboll. I Malmö FF blev resultatet LDB FC. I Östers IF var man på väg mot något liknande innan man vände och nu istället försöker integrera dom. Ett tecken är att man nu lägger ner den “damsida” man haft på Facebook för att köra allt i en och samma. En liten men ändock symbolisk handling. Sedan tidigare har man gemensam sportchef i Kuno Johansson. En del är rädda för att damfotbollen kommer “drunkna”. Tiden får utvisa hur det blir. Intressant är det oavsett.