Konferensrapport – identitet och fotboll

John Foot, författare av en historisk bok om italiensk fotboll (Calcio), pratade om hur fotboll kan göra en abstrakt ide om en nation till något mycket konkret.
Hans exempel är VM 1982. I samband m det konkretiserades mkt av det klassiskt “italienska”. Agerandet av Sandro Pertini, Italiens president vid den tiden, var bara en av flera kärnprocesser. En annan var återfödelsen av Paolo Rossi.

Melissa M. Forbis pratade om fotboll i Mexico. Invånarna är inte intresserade av att se landslaget på TV. Man har försökt bygga intresse, bl a gm att föreslå att kända lag åker på turné i landet. Responsen: vem ska de möta? Vart ska de spela? Finns inte många fotbollsplaner, se bilden.

20140411-114934.jpg

Jim O’Brien inledde m varför ingen sjunger nationalsången i Spanien. Det illustrerar det komplexa m Spansk nationell identitet. Det finns ingen nationalstadium. Laget benämns inte Spanien, utan “de utvalda i Spanien”, ett sätt att “mjuka upp” iden om ETT land.

Tålmodigt arbete i Sundsvall…

IFK Sundsvall (inte GIF Sundsvall) spelade fem säsonger i Allsvenskan på 1970-talet. För närvarande, 12 december 2013, har man kvar 150 000 kr i skulder av de lån som togs på den tiden. Nu skriver Sundsvalls tidning att de nästa år räknar med att vara skuldfria.

För några år sedan lämnade ungdomsverksamheten IFK Sundvall. Det blev för mycket prata om ekonomi. Man ville spela fotboll, säger ordföranden i den förening som tog över verksamheten. Nu kanske man är på väg tillbaka igen. Så mycket pyssel, extraarbete och krångel.

Om denna historieskrivning nu är sann, så finns det två saker som slår mig. 1) Vilket fantastiskt tålmodigt arbete de måste ha gjort. 2) Oj, så länge en klubb kan få lida av att man misslyckats med sin ekonomi en gång i tiden. Vi pratar 30-40 år här.

Det stämmer till viss eftertanke kring vilka konsekvenser våra handlingar i nuet kan ha.

 

Football150: om dam- och flickfotboll

Damfotboll diskuterades under Football150 konferensen av flera, bl a Karen Espeland och Jennifer Doyle. Den sistnämnda bekräftade att PIa Sundhage verkligen uppskattades av spelarna i USA. Hon berättade också om hur svårt det är att få igång en nationell liga, då kostnaderna är så höga. Främst är det resekostnaderna som tynger.

Det här med resekostnader känner jag igen från ett helt annat sammanhang: flickfotboll i Småland. Ju äldre flickorna blir, desto färre lag och desto längre resor. dessutom tar det längre tid. Just när flickfotbollen är som mest sårbar försvårar de långa resorna än mer. Hur mycket mer är dock oklart. Mig veterligen har ingen tittat på detta. Frågan är om detta leder till en del flickor slutar spela? Vidare kan man fråga sig om det skulle behövas särskilt finansiellt tillskott, ett slags resebidrag, till just denna verksamhet? Om man nu verkligen vill främja flickors fotboll vill säga. Kan vara värt tänka på.

Aktuell är också publikfrågan. Flera rapporterar att det finns en potentiell publik men den är svår att få till arenan. Frågan är om det inte är dags pröva detta att ha en speltid som gör att det lokala elitlagets matcher inte krockar med så många herrmatcher. Lördag kl 15 är till exempel inte en bra tid, då många lokala herrmatcher går. Min tro är att många tjejer väljer herrmatcherna före dammatchen. Men det är bara en tro, som andra gärna får motbevisa.

 

Fördelningspolitik? Eller innovation?

Tomas Edselius, VD AIK Fotboll gjorde ett inlägg på DN Debatt för några dagar sedan. I fokus är kritik mot den fördelningsmodell som SEF för närvarande använder och som gör att intäkter för sändningsrättigheter och central sponsring snedfördelas. Kort uttryckt handlar det om att ta från de som genererar intäkterna, enligt Tomas AIK och andra storstadsklubbar, och ge de till de mindre. Inlägget ska ses i ljuset av den utredning av fördelningsmodellen som pågår.

Jag kan sympatisera med synpunkten att fördelningen möjligen ska se lite annorlunda ut. Vad jag dock inte riktigt hänger med på är alla de antaganden som Tomas gör kring vad en sådan förändring kommer leda till. Resultatet kommer tydligen med automatik göra att vi får fram ett par storklubbar som kan ta upp kampen med de europeiska storklubbarna. Det tror jag är en mycket förhastad slutsats.

Tomas menar att istället för att få så stor (orättmätig enligt honom) andel av gemensamma pengar, så ska småklubbarna satsa på idéer, innovationer, rekrytering, publik och sponsring. Han ger Häckens arbete med Gothia Cup och Elfsborg som exempel.

Jag håller helt med honom om vikten av idéer och innovationer och att det självklart inkluderar även de stora. Istället för att fokusera för mycket på intäktsfördelningen borde kanske även Tomas eget fokus ligga på att höja totala intäkterna. Jag menar, även om AIK får 10 miljoner till, så är det långt kvar till t ex FC Köpenhamn.

En riktig satsning kräver mycket mer pengar. Här har vi ett problem med en liten lokal marknad som inte är värd så mycket TV-mässigt. Varje omförhandling ger små summor som klubbarna sedan träter om. Kanske dags tänka om. Fixa en miljardär till en svensk klubb, som i Chelsea, Man City, PSG. Hitta en person som blir triggad av att ta en svensk klubb till Europatoppen. Ägandet kan säkert lösas på smarta sätt. Att satsa på engelska klubbar är ute, franska klubbar verkar nu vara inne och svenska klubbar kan vara nästa grej. Hitta någon som ser de värden som t ex AIK har och som man kan kommersialisera på global nivå. Varför inte skapa en hype kring en svensk klubb och sälja sändningsrättigheter till något avlägset land för dyra pengar? Svensk musik har ofta gått bra i Japan, varför inte svensk fotboll?

Analys av Östers IF

I lördags hade Aftonbladet ett “Dokument” över hur Östers IF “gick från en främlingslegion till hemvävd framgång”. De är inte först och säkert inte sist med att lyfta fram laget som nu leder superettan. Se t ex krönika av Stefan Thylin. En av underrubrikerna i AB:s artikel lyder “Männen bakom den makalösa resan tillbaka till toppen”. Det är tyvärr inget särskilt djuplodande eller utförligt “dokument”. Det är två helsidor där bilder och resultat upptar mer än 50 %. Sedan är det intervjuer med Sportchefen Peter Kuno Johansson, tränaren Roar Hansen och spelaren Mario Vasilj.

Ett litet faktafel är att Peter Kuno Johansson sägs vara klubbchef. Det är han inte längre. Den rollen har han lämnat över till Peo Jönsson. Enligt journalisten har denne Peo således inget med framgången att göra. Tydligen har inte heller förra ordförande Claes Lövgren något med framgången att göra. Trots att han var mycket drivande i flera viktiga frågor: som behovet av stabilare ekonomi, som behovet av kontinuitet och trygghet, som satsningen på både herr och dam, som den radikala förändringen av marknadsorganisationen och som behovet att bygga en stark organisation vid sidan av det sportsliga. En del supporters tyckte givetvis att han skulle gjort ännu mer, ännu bättre, ännu snabbare, men det är en annan sak.

Inte heller får Curt Persson något erkännande för sitt arbete, bl a i de bolag som arbetar med den nya arenan och som storsponsor, inte heller nye ordföranden Sven Johannesson, som under lång tid varit styrelseledamot och nu tagit steget upp som ordförande. Likaså kan initierade bedömare undra var klubben varit om inte Henrik Stridh bidragit till ekonomin när det behövts.

Då har vi ändå inte tagit upp det jobb som gjorts av ungdomstränare i föreningen och som gör att det finns flera egna produkter i A-truppen. Stefan Karlsson hittades långt före Kuno och Roar dök upp. Likaså fanns bröderna Henningsson och Matteo Blomkvist Zampi redan där.

Den stora poängen är dock inte att det finns personer som inte nämns i artikeln, utan att den visar en bristande förståelse för vad det är som skapar resultat i en organisation. Inom idrottsfältet har exempelvis Henriksen m fl (2010) i sina studier av talangutveckling tydliggjort att det är många aktörer involverade. Att begränsa sig till sportchef och tränare är således närsynt . En parallell (om än haltande) är om vi skulle försöka förstå IKEA:s framgång genom att interjuva en operativ chef och en (högre) mellanchef.

Visst har Kuno gjort ett bra jobb, men minst lika viktigt är att några bestämde sig för att försöka anställa honom från början. En sådan process är inte enkel. De direktiv som omgärdat hans och övrigas arbete har också stor betydelse. Spelarnas prestationer på plan bestäms inte bara av tränarnas ageranden. Studier visar tvärtom ofta en svag relation mellan ledare och de leddas prestationer (men mätproblemen är stora). Andra processer är sammantaget viktigare. Som att klubben agerar på ett visst sätt. Som att media rapporterar på ett visst sätt. Som att publiken börjar komma och att snacket på stan, bland vänner och familj, plötsligt låter mer positivt. Det kan ge den där extra boosten som gör att man gör lite mer rätt under matchen.

Publiksnittet är i år mycket högre. Detta är givetvis en konsekvens av spelet på plan, men också ett resultat av många andra processer, som den nya arenan och en ny (outsourcad) marknadsorganisation som bidragit med många nyheter.

Klart sportchef och tränare är viktiga. Ska man förstå utvecklingen i Östers IF tror jag dock man har mer nytta av se dessa i ett större sammanhang och uppmärksamma den “svärm av aktiviteter” som initierats de senaste åren – framför allt en bit bort från själva planen.

Vi ska också komma ihåg att bokslutet för 2012 inte på långa vägar är färdigt. Det kan visserligen bli avancemang, men inget vet exakt hur det ekonomiska resultatet kommer se ut. Man kommer från två mycket svaga år ekonomiskt sett och det är en rejäl uppryckning som behövs i år. Och till det kommer en arena vars kostnader ska finansieras. Det finns alltså anledning till viss försiktighet vad gäller bedömningar av vilka framgångar det är som finns och vilka “männen bakom” egentligen är.

 

Uppsats: Affärsutveckling

För några år sedan skrevs en uppsats om affärsutveckling av allsvenska fotbollsklubbar (Lindgren m fl, 2006, se uppsatssidan). Författarna avser kartlägga hur klubbarnas affärsutveckling bedrivs, analysera förutsättningarna för deras möjligheter att affärsutveckla verksamheten och identifiera vilka möjligheter till affärsutveckling som finns samt eventuella problem dessa kan medföra. Det är en ambitiös ansats som de väl i praktiken inte riktigt klarar av att fullfölja fullt ut. Trots det, som läsare får man en liten inblick i hur AIK, Djurgården och Hammarby tänkte kring dessa frågor vid tiden för studien.

Författarna anser att klubbarna i grunden behöver diskutera hur branschstrukturen ser ut och vilken bransch de faktiskt verkar i. En frågeställning i studien är om klubbarna tänker i termer av affärsidé. Svaret är nej. Detta, tillsammans med konstateranden som att den sportsliga fotbollsverksamheten ses som huvudprodukten och att man är förhållandevis dåliga på att segmentera sin publik, indikerar utvecklingspotential. Genom att tydliggöra vilken bransch man är i och formulera en affärsidé som omfattar hela verksamheten kan förmodligen en bättre integrering uppnås. Nu spretar verksamheten med avseende på att en del görs mot en odefinerad publikkund och en del görs mot sponsorer. Författarna är inte riktigt tydliga mot hur detta skulle kunna se ut, utan nöjer sig med att se några möjligheter, såsom att skräddarsy erbjudanden till marginalkunder såsom barnfamiljer (där jag förmodar att man menar småbarnsfamiljer). Vad jag själv tycker man kan fundera på är om det är möjligt att formulera ett erbjudande som är samma, oavsett om vi pratar om en visst publiksegment eller sponsorsegment. Svaret är enligt mig jakande, men man behöver då formulera det lite mer abstrakt och eventuellt också i upplevelsetermer (såsom t ex Pine & Gilmore diskuterar det i sin bok The Experience Economy). Hur jag tänker mig detta tänker jag återkomma till lite längre fram.