Football150: om dam- och flickfotboll

Damfotboll diskuterades under Football150 konferensen av flera, bl a Karen Espeland och Jennifer Doyle. Den sistnämnda bekräftade att PIa Sundhage verkligen uppskattades av spelarna i USA. Hon berättade också om hur svårt det är att få igång en nationell liga, då kostnaderna är så höga. Främst är det resekostnaderna som tynger.

Det här med resekostnader känner jag igen från ett helt annat sammanhang: flickfotboll i Småland. Ju äldre flickorna blir, desto färre lag och desto längre resor. dessutom tar det längre tid. Just när flickfotbollen är som mest sårbar försvårar de långa resorna än mer. Hur mycket mer är dock oklart. Mig veterligen har ingen tittat på detta. Frågan är om detta leder till en del flickor slutar spela? Vidare kan man fråga sig om det skulle behövas särskilt finansiellt tillskott, ett slags resebidrag, till just denna verksamhet? Om man nu verkligen vill främja flickors fotboll vill säga. Kan vara värt tänka på.

Aktuell är också publikfrågan. Flera rapporterar att det finns en potentiell publik men den är svår att få till arenan. Frågan är om det inte är dags pröva detta att ha en speltid som gör att det lokala elitlagets matcher inte krockar med så många herrmatcher. Lördag kl 15 är till exempel inte en bra tid, då många lokala herrmatcher går. Min tro är att många tjejer väljer herrmatcherna före dammatchen. Men det är bara en tro, som andra gärna får motbevisa.

 

Gärsgårdsfotboll

När fotbollsserierna nu så sakteliga rullar igång på planer runt om i Sverige är det värt att slå ett slag för gärsgårdsfotbollen. I den offentliga debatten drunkar den nästan undantagslöst, precis som den oftast gör i forskningen. I lokaltidningar kan man dock fortfarande få synas på bild och vara (lokal) hjälte när man spelar i division 4. När TV-sändningarna duggar tätt kan det vara lätt att glömma bort att smyga iväg bort till den lokala fotbollsmatchen. Du kan ofta sitta/stå så nära så du hör varje andetag från spelarna. Kanske får du känna på bollen när den går till inkast. Många planer ligger också mycket vackert, med gott om lekytor för mindra barn. Och så korven förstås. Vi ses!  

Några tips:

20 april Sportfältet Teleborg, Växjö.     19.00 IF Rejban – Vederslöv/Dänningelanda (Division 5).
Spännande division 5-debut för (förmodligen) Världens trevligaste fotbollsklubb (enligt dom själva…): IF Rejban.

20 april Finja IP, Hässleholm                18.30 Finja IF – Farstorps GOIF (Division 6)
Gillar namnet Finja IF helt enkelt.

21 april Fardhem, Hemse.                    12.30 Fardhem – Unik FK (Division 3)
Tuff? debut i divsion 3 för det gotländska laget Fardhem.

Är det slut nu?

LDB FC bildades ur askan när Malmö FF inte längre vill satsa på damfotboll. Kent Widding Persson gick in med mycket pengar och kompetens och slutresultatet blev ett SM-guld 2011. Snart började det dock dugga larmrapporter om ekonomin i föreningen. En utgångspunkt handlade om arenan och kommunens låga stöd till föreningen (se t ex här och här). Nyss kom beskedet att kommunen hjälper genom att bl a köpa biljetter till Malmös skolbarn för 650 000 kr. En rätt rejäl sponsring som vore spännande att se i andra städer. Med anledning av pågående diskussioner om förmånsbeskattning av idrottsbiljetter kan man dock undra om alla skolbarn kommer få skatta för detta (obs: lite ironiskt).

Till detta kom nu beskedet att Kent Widding Persson nu avslutar sitt engagemang i projektet LDB FC. I samband med det skriver Idrottens Affärer att storsatsningen world village of women sports haltar betänkligt och omges av stora frågetecken. I Skånskan.se uttalar sig en ledamot i kommunstyrelsen så här: “- World Village of Women Sports har för mig alltmer framstått som ett sätt att bygga dyra bostäder på skattebetalarnas mark.”.  

Det är inte konstigt att man nu funderar på om sagan LDB FC är “slut” nu? Givetvis kommer klubben göra allt de kan för att fortsätta vara med. Men det blir verkligen upp till bevis.

Samtidigt som detta sker, har Tyresö FF seglat upp som den nya kometen. Här satsas det nu rejält med pengar. Det senaste tillskottet är Marta. Ny hyllas klubben av många. En stilla undran är dock hur många år de drivande (finansiärerna) kommer vilja vara med. Blir det tre-fyra år som i fallet LDB? Eller kommer de att lyckas bygga en verksamhet som kommer överleva de första initiativtagarna? Framtiden ger svaret.

Det är dock ingen tvekan om att damfotbollen nu klivit in i de lite större pengarnas rum, med allt vad de innebär. För något år sedan gjorde låg snittlönen på 7 000 kr/månad för ett allsvenskt lag. Nu är snittlönen kanske lite missvisande, då ett fåtal spelare drar upp den.  Den ger dock en fingervisning om vad division ett-klubbarna har att vänta sig. 7000 låter kanske inte så mycket, men där är det inte ovanligt med en lön på 3 000 kr – om året…  Risken är att vi kommer få se flera “raketer” som startar starkt, stiger högt och sedan dalar neråt. Vad det kommer innebära för svensk (dam)fotboll återstår att se.

 

Gruppdynamikens betydelse allt mindre?

Visst har det blivit en konstig situation i fotbollsvärlden? Innan säsongen ens är igång dyker det upp rykten om att tränaren ska lämna klubben – mitt i säsongen. Detta inte för att klubben i sig vill bli av med honom utan för att han “värvas”. Det senaste exemplet är Roland Nilsson i Malmö FF. Rolle försöker lägga dimråder och hävda att det är först efter säsongen han lämnar, men att det är upp till klubbarna att komma överens. Så klart vill han och FC Köpenhamn att han börjar redan i sommar.

Även om man säkert kan säga att vi får acceptera sådant idag, särskilt som vi spelar vår/höst istället för höst/vår, så är det inte desto mindre något jag inte tycker om. Det är som om man tror att en grupp individer är okänsliga robotar som inte bryr sig om en så världslig sak som vem som är tränare. Att få en grupp lag att “få upp farten” så det blir mer självgående tar tid, men kanske främst närvaro, fysiskt och psykiskt. Att skapa en god gruppdynamik är svårt. Att förstöra en god är lätt. Det är här jag tycker det blir så olyckligt för MFF. Det hinner knappt komma igång förrän de får ställa in sig på att det blir något annat som gäller sen. Det handlar inte bara om “energin” i laget. Det handlar också om trygghet. Vem vet hur Stuart Baxter (om det nu blir han) kommer tänka kring spelsystem, spelidé, spelarna, osv? Det är alltså inte så förvånande att det hackar en del i MFF:s lagmaskineri nu. Det är inte otänkbart att detta stjälper både Champions League-kvalet och serieseger. I så fall ett stort pris att betala.

Nu är Rolle “bara” ett exempel på att det blivit lite märkligt. Den underliggande trenden som det indikerar är bekymmersam. Oavsett om vi talar om idrottslag eller arbetslag i näringslivet är det på sikt ett misstag om man negligerar gruppdynamikens betydelse.