Galna idéer?

På allsvenska upptaktsträffen blev det en paneldebatt med “kreativa idéer”. I Aftonbladet benämndes det som “galna idéer”. Det mest galna handlade om Wifi, höst/vår-säsong och att tvinga kvar unga spelare genom att utesluta dem ur landslag om de inte skriver (långa) kontrakt. Galet, jo. Fast är inte det mest galna att klubbarna inte insett affärsmöjligheterna med gratis Wifi, utan fortfarande ser det som “extra bonus” om man köper VIP-lounger? Är det galna inte att klubbarna inte är så bra att de unga vill vara kvar?

Jag tror att det går att tänka ännu lite galnare. Några förslag.

  • Tre perioder istället för två halvlekar. Två pauser innebär stor chans till ökad försäljning. Om nu ekonomin är viktig.
  • Fria byten och fler avbytare. Skulle kunna innebära högre tempo, vilket skulle kunna locka en helt ny publik. Om nu ekonomin är viktig.
  • Tak på alla elitarenor. För att säkerställa kvalitén på arrangemanget. Om nu ekonomin är viktig.
  • Krav på samverkan mellan klubbarna och universitet, både vad gäller det sportsliga och det organisatoriska (inkl ekonomiska). Om nu ekonomi och kompetens är viktigt.
  • Ta det bästa från gymnastik/friidrott/kampsport och gör det till obligatoriska delar av träningsupplägget från en viss ålder. Om nu fysik är viktigt.
  • Inför skriftliga prov för spelare från en viss ålder.Utbilda dem till att äga sin egen utvecklingsprocess. Om nu man tror på forskningen om talangutveckling inom andra idrotter och områden.

Ja, jag vet ju såklart att det finns mängder av invändningar mot ovanstående. Men var det galna idéer vi sökte efter så…

Uppsats: Affärsutveckling

För några år sedan skrevs en uppsats om affärsutveckling av allsvenska fotbollsklubbar (Lindgren m fl, 2006, se uppsatssidan). Författarna avser kartlägga hur klubbarnas affärsutveckling bedrivs, analysera förutsättningarna för deras möjligheter att affärsutveckla verksamheten och identifiera vilka möjligheter till affärsutveckling som finns samt eventuella problem dessa kan medföra. Det är en ambitiös ansats som de väl i praktiken inte riktigt klarar av att fullfölja fullt ut. Trots det, som läsare får man en liten inblick i hur AIK, Djurgården och Hammarby tänkte kring dessa frågor vid tiden för studien.

Författarna anser att klubbarna i grunden behöver diskutera hur branschstrukturen ser ut och vilken bransch de faktiskt verkar i. En frågeställning i studien är om klubbarna tänker i termer av affärsidé. Svaret är nej. Detta, tillsammans med konstateranden som att den sportsliga fotbollsverksamheten ses som huvudprodukten och att man är förhållandevis dåliga på att segmentera sin publik, indikerar utvecklingspotential. Genom att tydliggöra vilken bransch man är i och formulera en affärsidé som omfattar hela verksamheten kan förmodligen en bättre integrering uppnås. Nu spretar verksamheten med avseende på att en del görs mot en odefinerad publikkund och en del görs mot sponsorer. Författarna är inte riktigt tydliga mot hur detta skulle kunna se ut, utan nöjer sig med att se några möjligheter, såsom att skräddarsy erbjudanden till marginalkunder såsom barnfamiljer (där jag förmodar att man menar småbarnsfamiljer). Vad jag själv tycker man kan fundera på är om det är möjligt att formulera ett erbjudande som är samma, oavsett om vi pratar om en visst publiksegment eller sponsorsegment. Svaret är enligt mig jakande, men man behöver då formulera det lite mer abstrakt och eventuellt också i upplevelsetermer (såsom t ex Pine & Gilmore diskuterar det i sin bok The Experience Economy). Hur jag tänker mig detta tänker jag återkomma till lite längre fram.

Lite mer nyans, tack.

AIK säljer nu T Bangura för runt 30 miljoner. Kommentarerna haglar. En del grattar, en del är sura för att man nu tror AIK slängt bort guldchansen. Patrik Sjögren i Aftonbladet är kritisk och väljer på journalistvis att bara se två strategiska alternativ för allsvenska klubbar: antingen säljer man så fort man får fram en “stjärna” eller så behåller man dom och riskerar en rejäl smäll om man misslyckas. Han jämför med att gå “all in” på ett casino. Han jämför med MFF och säger att de gjorde det senare. Han glömmer dock att man faktiskt sålt G Molins och att man har högst eget kapital (78 mkr) mot AIK:s 2,8 mkr och näst bäst konsolideringsgrad (109 %) jämfört med AIK:s 5%. Detta trots att MFF gick 30 mkr back 2010. MFF går alltså inte “all in”, utan har gjort en rätt balanserad satsning. Detta ser jag som ett tredje strategiskt alternativ, ett som är bättre än att gå “all in”.  

Som argument för att allsvenska klubbar ska gå “all in” ger Patrik Sjögren att de annars kommer falla ner i avgrunden och att allsvenskan kommer bli ren farmarliga. Några invändningar: är inte allsvenskan redan “i avgrunden”? Är vi inte redan en liga som främst försörjer andra ligor, som t ex den danska och holländska?  Vidare, alla lag, även de i Premier League, måste sälja spelare ibland, även om de inte vill och även om de tappar i slagstyrka. Framgång bygger man inte på att inte sälja. Däremot måste man självfallet ha en strategi för rekrytering som balanserar försäljning. Det är dock en annan sak.

Det är också en annan sak att ha en långsiktig strategi för hur man ska bygga kapital som gör att man kan göra en balanserad satsning. I strategin måste självfallet ingå att man gör affärer  som ger överskott som investeras i nya “projekt” som senare ger nya överskott. I en seriös strategisk satsning vore det konstigt om man inte avsatte rejäla pengar på att hitta och utveckla talanger. Att inte göra det är inget argument för att gå “all in”. Slutligen så tror jag det finns en hel del möjligheter till spännande affärsutveckling som klubbarna idag inte “ser”. Men då gäller det att ta hjälp av den kompetens som finns i affärsvärlden och inte lyssna för mycket på journalisters onyanserade röster.

Kalle Anka?

Sport Management-forskaren Hans Lundberg skriver på sin Facebook att det är Kalle Anka-nivå på det som utspelade sig på upptaktsträffen för Allsvenskan. Simon Bank på Aftonbladet hade innan det skrivit en kritisk krönika om detta. Utgångspunkten är att lagen har chans att sälja in sig själva och klubben inför ett stort mediauppbåd. Men, de tar inte chansen. Ett citat från krönikan:

“Där en resebyrå eller en glassproducent eller vilket sunt företag som helst som vill förstärka sitt varumärke eller få fler kunder (de kallas ”publik” på fotboll, men det är till rätt många delar samma sak) skulle använda fem minuter till att på smartast möjliga sätt tala om exakt vad de står för, vilka de vill vara, vad det är som gör just dem värda att följa, så använder nio av tio allsvenska lagkaptener och tränare tiden till att med monoton röst variera ett och samma tema: – Nääee, om vi får bitarna på plats så kan det nog bli bra, det här.”

Robert Laul sätter sedan betyg på lagens presentationer. De flesta sågas. Vid en första anblick är det lätt att hålla med om kritiken. Visste är det Kalle Anka. Vad vi då glömmer är att vi alltså förväntar sig en professionell införsäljning av sin egen organisation, av en person vars organisatoriska position kan jämställas med en förman eller gruppledare och en annan person som jobbar i “produktionen”. Ta vilken organisation som helst, privat eller offentlig, och skicka fram den chef som är lägst ner i hierarkin samt en underordnade till denne. Hur bra är hon/han/de på att göra detta? Kanske bra, i många fall inte särskilt bra. Det är ju inte deras roll och de har sällan kompetens eller erfarenhet att göra detta.

Problemet är istället just att det är tränarna och spelarna som skickas fram. Som om de skulle symbolisera och förstärka klubbens varumärke. Bra tänkt, visst, men då de flesta tränarna ändå lämnar inom något eller några år, så är de ju inte kanske den bästa symbolen? Och ja, Rolle kanske lämnar ännu tidigare. Det borde vara av klubbens ordförande, VD, klubbchef, marknadschef eller kanske sportchef som vi ska förvänta oss professionella införsäljningar – inte tränarna. Att sen Nanne Bergstrand gör det bra, beror delvis just på att han är mer än bara tränare i KFF. Han och KFF “stämmer” på djupare nivåer. Men i övrigt, så är det ett lite sorgligt fall av en mismatch mellan förväntningar och leveransförmåga på denna tillställning. Jag tycker det är dags att tänka om. Antingen tonar man ner upptaktsträffen och lägger den på den nivå som de medverkande klarar av. Eller så tonar man upp och låter klubbchefer m fl mer stå i centrum. Av dessa kan man åtminstone kräva kompetens gällande detta.  Om de sedan lever upp till det är en annan sak.