Kaizen

Snubblade in på denna artikel om hur Nanne Bergstrand arbetade med Kaizen i Kalmar FF. Samma år kom en intern artikel om detta på KFF:s hemsida. Livet är ett mysterium. Om vi förstår det som något positivt främjar det ett nyfiket sökande efter… ja egentligen nog vad som helst. Vilket i sig gör att man utvecklas.

Kaizen blev ju populärt när det lyftes fram som en metod i japanska bilföretag (Läs t ex Imai:s bok Kaizen från 1986). Det handlar om vardagliga ständiga förbättringar. En mindre bra version av detta (tycker jag) är att man ska ha formella möten varje vecka och diskuterar hur man kan förbättra kvalitén. Imai själv lyfter den filosofiska aspekten av detta, av att man verkligen vill förbättra det man håller på med. Då behövs inga formella möten. Då genomsyrar det allt man gör hela tiden. Att man sedan kan ha nytta av möten ibland, det är en annan sak.

Osökt kommer jag att tänka på Gunde Svan som sägs ha experimenterat med storleken på handduk att torka med sig efter duschen. För stora handdukar tog för lång tid. Och han ville ju inte lägga tid på att torka sig om han kunde lägga det på något mer utvecklande.

Jag undrar hur många fotbollsspelare som tänker likadant. Letar de sätt att knyta skorna snabbare så att de kan skjuta ett skott extra på träningen? Funderar de på om frisyren påverkar snabbheten negativt? Utvecklar de metoder att slappna av snabbare så återhämtningen kommer igång snabbare? Jag har i nuläget ingen aning. Vet du?

Football150: Ny ledarstil behövs av tränarna

Sir Trevor Brooking (director of football development i FA) berättade under konferensen Football150 att det finns ett stort behov av ny ledarstil hos engelska fotbollstränare. “All that shouting and hollering won’t do any good anymore”. Det var ett lite förvånande öppet och ärligt bekräftande av ett tillstånd som framskymtat i tidigare forskning (av bland Seamus Kelly). Sedan den nya utvecklingsplanen antogs förra året finns det dock förmodligen ett brett stöd för nya idéer.

Tyvärr fanns det ingen forskare inom fotbollscoachingområdet närvarande. Det hade varit intressant att lite djupare diskutera varför och hur den tidigare traditionen vuxit fram. Den finns tyvärr inte bara inom fotbollen (se t ex artikel av Gervis & Dunn).

Jimmy O’Gorman berättade i anslutning till detta om sin forskning av “Football Development Officers”, som har till sin uppgift att implementera “The National Game Strategy” som bygger på många av Brookings idéer. Inte oväntat uppstår det en konflikt mellan de nya, unga, som brinner för att införa nya idéer om hur man ska träna fotbollsspelare, och “de gamla” som vill konservera traditionen.

Och det är klart, det är en lång väg mellan idén att man som tränare ska engagera sig mycket i det som pågår på planen (och därmed skrika en hel del) och den nya idén att det ofta är bättre att vara tyst än att säga fel saker. Fokus är istället på att låta barnen spela och ha kul. Instruktioner, taktik, etc., får komma mycket senare i spelarnas utveckling.

To be continued…

 

Spela på bästa fot

Läste i helgen “Spela på bästa fot. Om att leda med glädje”, skriven av Pia Sundhage och Elisabeth Solin. Boken består av dagboksanteckningar från 2008, då hon som förbundskapten för USA:s damer tog OS-guld. I slutet av varje kapitel gör Elisabeth några reflektioner, ibland utifrån ledarskapsteorier, i syfte att ge inspiration åt chefer i andra typer av organisationer (än fotbollslag). Hon var under perioden mentor åt Pia (och är det fortfarande vad jag förstår).

Boken har fått blandade recensioner, bl a här. Jag har också blandade känslor. Det som är bra är avsnitten där hon visar hur hon försöker åstadkomma förändring hos spelarna. Hennes första möte med spelarna inleder hon med att sjunga Bob Dylan (Times they are…). Det visar ett stort mod och på en spännande inställning till hur man bygger relationer som ska leda till förändring. Hon känns vibrerande nära spelarna och gruppen. Här har många något att inspireras av. Pia visar också sin förmåga att leta efter och upptäcka processer som pågår under ytan, vilket är viktigt för att skapa en bra grupp. Osökt undrar jag lite över om samma kompetens fanns inom svenska herrlandslaget tidigare. Det är också en blick in i en annorlunda värld, väsensskild från villkoren för svenska fotbollstjejer.  Att ta ut truppen till tävlingar får helt andra konsekvenser än här.

Reflektionsavsnitten däremot skummar jag över. Jag kan dock tänka mig att en del finner dom intressanta. Det är i alla fall ett försök till att “flytta över” detta till andra sammanhang. För mig blir det dock lite väl lättsmält.  Jag blir också lite tveksam inför det faktum att Elisabeth säljer föreläsningar där hon föreläser om Pias ledarskap. Jag förstår ju att det kan finnas en poäng, men det blir ändå lite konstigt… Det är väl Pia själv man vill höra.

Nåväl, läser man dagboksavsnitten får man en intressant inblick i en spännande resa och ett antal exempel som kan inspirera till ledarskap både i och utom idrottens värld. Ambitiösa fotbollstränare borde särskilt få en del att fundera på. Det finns sämre böcker inom genren än denna.

Om tränarbyten igen

Vem ryker först i Premier League? Hodgson? Houllier? Ancelotti? Journalisterna måste ju älska att diskutera detta. Jag nöjer mig med att länka till ytterligare en vetenskaplig artikel som visar att byte under säsong har negativ effekt på lagets prestationer (The Impact of Managerial Change on Team Performance in Professional Sports). Det trixiga är ju också att även om Liverpools spel skulle stabiliseras med ny tränare och slutligen sluta på plats 5 i tabellen, vet vi inte vad som skulle ha hänt utan byte. Det kanske krävs ett helt år med dåliga prestationer innan Hodgson och laget “får till det” och springer hem Premier League 11/12?