KIF Örebro, Jitex…

Och så är KIF Örebro på fallrepet också. Vidare berättas det om problem för Jitex, kopplat till de nya arenakraven. Även här är det risk för nedläggning. Problemen för spanska klubben Malaga har väl de flesta också sett. Just nu känns det som att vi inte sett något liknande vad gäller negativa rapporter om fotbollsklubbars ekonomi. Även om media möjligen blåser upp det lite mera nu och att en del möjligen använder det som sätt att gråta till sig mer pengar från sponsorerna (se idé till det här), så kvarstår observationen att det många fotbollsklubbar har tuffa utmaningar framför sig.

På ett sätt är hela fotbollen i gungning. Närmar vi oss kanske ett eller flera vägskäl? Vad händer när första allsvenska laget de facto går i konkurs mitt under säsong? Det som nu hänt med Dalsjöfors hände faktiskt. Det som hände Glasgow Rangers hände också. Världen är inte stabil. Inte linjär. Lite ironiskt är det när väl fotbollsklubbar börjat lära sig lite om hur man driver företag, så har företagsvärlden förändrats så till den grad att det som tidigare gällde inte längre gäller – och så inte heller för idrottsföreningarna. Det är lite som läroböcker i Sport Management. De ligger uppskattningsvis 20-30 år efter läroböcker i Management…

Känslans betydelse

Diskussionerna om fallet Dalsjöfors GoIF fortsätter. Johan Rydén på bloggen “Mot EM i fotboll 2013 i Sverige” lyfter fram att jag i tidigare inlägg bortser från känslornas betydelse när det gäller att förklara varför det gått som det gått i detta fall. Det är sant att jag i inlägget om strategiskt tänkande inte fokuserade känslornas betydelse. Det innebär inte att de inte är en viktig förklaringsfaktor.

Å andra sidan är jag ibland lite tveksam inför att ta till känslo-förklaringen, eftersom den används för ofta och lite för schablonmässigt. “För mycket hjärta och för lite hjärna”, är ett uttryck jag tidigare diskuterat i samband med Hammarby Fotboll (se här). Lösningen är inte så enkel som att man ska sätta känslorna inom parentes. Tvärtom är det just genom att låta känslorna ta över som framgångsrikt skapande kan ske. Detta syns i företagande likväl som inom konsten och litteraturen. Poängen är att det inte är antingen eller, utan både och. Förnuft är inte något objektivt, självklart, utan i stora delar en social konstruktion som kan vara lika bedräglig som känslorna.

Omvänt kan man hävda att känslorna inte är något som existerar oberoende av förnuftet. Genom att tänka på ett visst sätt kan man påverka sina känslor och vice versa. Vilket leder oss till… att vi måste gå vidare i våra funderingar.

De som leder en organisation SKA känna starkt för den. Känslor SKA vara med. Men det är skillnad på att vara “i kontakt med” sina känslor och vara blind för dom. Och, jag förstår inte riktigt på vilket sätt det skulle vara en motsättning mellan att tänka långsiktigt och vara känslostyrd. Det finns ingen naturlag som säger att det måste vara så.

Johan Rydén på nämnda blogg skriver: “De visste också att en försiktig, långsiktig satsning hade varit ett risktagande. Rätt många av de klubbar som har valt den vägen efter att ha åkt ur damallsvenskan har drabbats av spelarflykt, och fallit som ett sänke genom seriepyramiden.”

För mig låter det som om de försökte vara förnuftiga. Problemet är att “förnuft” är något relativt instabilt. “Visste” de verkligen och i så fall på vilka grunder … och hur de skulle kunna hävda att en satsning vore ett mindre risktagande? Jag hävdar att de inte alls hade någon vetskap här, utan bara löst grundade föreställningar. Det är dock inte självklart att det var just känslorna som spelade ett spratt här. Sen är det klart att en budget som förutsätter bidrag från allmänna arvsfonden är en tveksamhet. Men det är främst en bit i ett större pussel som jag tolkar har att göra med bristen på just strategiskt tänkanden.

Att drabbas av spelarflykt är ju just det man riskerar att göra om man inte har ett strategiskt tänkande. Likaväl som man kan “veta” att man drabbas av detta, kan man “veta” att om spelare från början kontrakterats utifrån den långsiktiga strategin, så drabbas man inte av spelarflykt.

Det är just genom att låta känslorna vara i hög grad närvarande som man får den långsiktiga strategin att fungera. Det är då man rekryterar spelare genom att få dem att känna passion för den satsning man vill göra. Det är då de spelarna känner engagemang för den ekonomiska hållbarhet man vill skapa. Det är då spelarna stannar kvar även om degradering och lönesäkning inträffar.

Hur lyckas IKEA både behålla och rekrytera personal, trots att de ofta betalar sämre än motsvarande företag? Jo, genom att på (oftast) kloka sätt balansera förnuft och känsla.

Men då måste man också våga tänka (mycket) längre än nästa säsong.

 

 

 

 

Det borde ju vara så…

En kommentar till föregående inlägg kommer från sajten “Signerat Kjellberg“. Han skriver att han håller med om mycket men att… “Dock kan jag tänka att både den ekonomiska och strategiska biten borde finnas med från början“.

Ja, det BORDE ju vara så. I min forskning försöker jag förstå varför det inte ändå är så. En anledning är att man inte inser hur komplext det är att leda organisationer – ideella, offentliga, privata. På något vis görs ett antal antagande om att alla viktiga aspekter täcks in av de som leder organisationen. Är man VD/klubbchef/Ordförande… så BORDE man ju… Även de som själva har rollen tror att de “har koll på läget”. För annars framstår de ju som osäkra. Och det är ju inte bra. Alltså har de koll. Det finns många exempel på dylik förnekelse bland chefer. Inte behöver man någon hjälp när man ska göra något man aldrig gjort förut, inte.

Jag tror därför att lite större ödmjukhet allmänt vore bra, så att man tar hjälp av kompetens som finns. DET kräver i sin tur att man är beredd att betala för denna kompetens. Vilket många idrottsföreningar ännu inte är. För inte kan man ta pengar från “verksamheten” till detta? Och så kastar man ännu mer pengar in i det svarta verksamhetshålet.

Liknande diskussioner sker i exempelvis länsstyrelsevärlden, så det är inget unikt för idrotten. Och självklart är det viktigt att inte lägga fel mängd pengar på “administration och ledning” (som t ex verkar vara i järnvägsvärlden…). Men, det ÄR svårt att börja omorientera sig och börja inse vad som krävs för att skapa en sund ledningsstrategi. Att man måste “bygga organisationen”. Och vad som egentligen menas med det… Något som exempelvis Östers IF verkar ha börjat förstå nu.

Det är på ett sätt således inte uppenbart att kompetens saknades från början i Dalsjöfors (eller andra klubbar). Jag tror det är den första insikten vi måste göra. Det är svårare än vi tror att identifiera vilken kompetens som saknas.

Tyvärr är jag rätt bekymrad över många idrottsföreningars situation. Det krävs rejäla omtag kring många saker… Frågan är bara var man ska börja. I min nya bok, Ledning av idrottsföreningar – berättelser från gräsrotsnivå  skriver jag om en del av dessa saker. Jag hoppas det kan stimulera till både mer diskussion och nya handlingar.

 

Dalsjöfors ännu ett exempel

För några dagar sedan lämnade Dalsjöfors GoIF in en konkursansökan till Borås tingsrätt. (se fler artiklar här, här, här och här och här)  Orsaken sägs vara ett underskott på 1,4 miljoner. Det är mycket tråkigt. Dock hade det kunnat undvikas. Låt mig få utveckla.

I SvFF.s analys av elitklubbarnas ekonomi år 2010 noteras att Dalsjöfors GoIF klarade att kvalificera sig till allsvenskan trots låga intäkter (934 tkr). Det anmärkningsvärda var väl dock egentligen att de gjorde det trots låga kostnader (905 tkr). Flera var lite överraskade över avancemanget, dels med tanke på lagets kvalitet, dels ekonomin. I konkurrerande klubbar gjordes analyser kring vad det skulle kosta att klara sig kvar i allsvenskan. I ett fall landade man på 4-5 mkr. Så stor var (är) skillnaden. Frågan var hur Dalsjöfors skulle kunna klara en sådan ökning? Visserligen ökade bidragen från EFD med ca 1 mkr, men ändå. Vi talar ändå om 2 mkr ytterligare.

Inte helt överraskande blev det en tuff vårsäsong. En poäng på 10 matcher och 41 insläppta mål. Grovt sett fanns det två alternativ. Det första var att satsa rejäla pengar på att värva in storstjärnor som definitivt skulle leverera. Enda chansen att hänga kvar var ju att ta ett antal skrällsegrar mot topplagen. Det andra alternativet var att inte värva, utan se detta år som ett läroår i allsvenskan. Låta de befintliga spelarna få nyttiga erfarenheter att ta med sig till damettan året efter och sedan ännu starkare komma tillbaka. I praktiken var ju chansen redan borta, och eventuella överblivna pengar kunde passa bra året efter.

Som utomstående betraktare kunde man förledas tro att klubben skulle välja det andra alternativet. Man hade ju legat förhållandevis lågt inför säsongen. Det var ju också en tuff resa att göra, rent ekonomiskt.

Förvånande nog valde dock klubben det första alternativet. Man börjar värva, först en VM-målvakt, sedan en back från Kanada, sedan från USA. För varje rapport satte i alla fall jag lite i halsen. Hur tänker man nu? Göra storsatsningar när loppet näst intill är kört? Nog för att det är bra med optimistiskt tänkande, men…? Eller hade de så bra ekonomi att de såg chansen att knipa dessa värvningar nu, för att sedan “springa hem” damettan kommande år? Eller var värvningarna gratis?

Tyvärr hjälpte inte värvningarna, det blev bara totalt 8 poäng. Säsongen i Allsvenskan gav ett redovisat underskott om 240 tkr, vilket inte är en katastrof sett till totala kostnader om 4,1 mkr. På ett sätt en imponerande ökning av omsättningen på bara ett år. Å andra sidan är -240 tkr ändå just en brist på 240 tkr. Och allt hänger på hur kommande år ser ut.

Tyvärr kan vi nu se att det inte såg bra ut. Ekonomin var inte god. De drömmar man haft om intäkter har inte slagit in, gapet till kostnaderna för stort.

Många tråkigheter kommer i och med detta och jag lider med föreningen. Det “tråkiga” är att det förmodligen hade varit möjligt att undvika detta. Bedömare talar om vanskötsel och dåligt ledarskap. Det ligger säkert något i det. Jag vill dock lyfta fram bristen på strategiskt tänkande som en förklaring.

Det är ju alltid lätt att vara efterklok. Inte desto mindre vet jag hur vi i Östers IF damfotboll resonerade just år 2010 och såg framför oss precis den utveckling som Dalsjöfors fick. Östers IF herrfotboll gjorde liknande felsatsningar för ett antal år sedan, då man råkade gå upp ett för tidigt. Forskning från elitfotboll i bl a England visar också på liknande berättelser.

Ett grundproblem är att man tänker för kortsiktigt, inte tillräckligt strategiskt. Fokus sätts på “nästa säsong”. Många har därmed svårt att acceptera en degradering när man väl fått ett aldrig så oväntat avancemang. Först pratar man om en långsiktig satsning… och sedan när det börjar se allt sämre ut, börjar paniken sprida sig och …. man börjar sprida pengar omkring sig.

Ett mer strategiskt tänkande hade varit att från början se året i allsvenskan som ett läroår och kanske till och med ett år som man kan skapa ett litet överskott – tack vare den kraftigt höjda EFD-bidraget – och sedan tänka sig år tre vara tillbaka i allsvenskan, starkare på alla plan. Då får man inte panik när poängen uteblir, utan accepterar helt enkelt situationen. För man ser ett annat mål än “klara sig kvar till varje pris”.

Jag märker dock att många har svårt med detta strategiska tänkande. De kan vara duktiga ledare och duktiga ekonomer utan att för den skull vara skickliga i strategiskt tänkande. Det kan därför vara användbart att ta in sådan kompetens utifrån när man befinner sig i utmanande (roliga, såväl som mindre roliga) situationer.

Jag betonar att detta är en utomstående betraktelse av Dalsjöfors GoIF. Kanske finns det helt andra och bättre förklaringar. Som tankemönster tror jag dock ändå det finns en del att reflektera kring här. Jag tror att dylikt strategiskt tänkande är ett, av flera möjliga sätt att undvika fler konkurser för föreningar som vill uppåt. Det gäller dock att få med alla centrala aktörer på strategin: spelare, tränare, styrelse, sponsorer…. Så att exempelvis sponsorer inte sticker efter ett år. För då är ju hela satsningen meningslös från början. Eller hur?