Konferensrapport – kvinnor och fotboll

Joshua Nadel visade hur latinamerikanska kvinnor i reklamfilm visas dels spelandes fotboll, dels gör pussmun i aftonklänningar. Spelare uppmanas vara sexiga. Flera har vikt ut sig. Det ses som bra, då det ökar lagets popularitet.

Brenda Elsey talar om hur kvinnors fotbollsspelande om o om igen glöms bort (väljs bort) i historiebeskrivningen. När det dyker upp bevis är reaktionen: “nämen, det hade jag ingen aning om!” Vilket inte är konstigt då vi inte har mött dessa beskrivningar.

Ett ex är från Chile. Trots bilder o artiklar finns det de som vill hävda att det inte har hänt.
Brenda visar också att i dåtida artiklar finns en ambivalens kring hur kvinnorna skulle beskrivas. Ett ex är att laget är oövervinneligt pga sin stora skönhet…

Football150: om dam- och flickfotboll

Damfotboll diskuterades under Football150 konferensen av flera, bl a Karen Espeland och Jennifer Doyle. Den sistnämnda bekräftade att PIa Sundhage verkligen uppskattades av spelarna i USA. Hon berättade också om hur svårt det är att få igång en nationell liga, då kostnaderna är så höga. Främst är det resekostnaderna som tynger.

Det här med resekostnader känner jag igen från ett helt annat sammanhang: flickfotboll i Småland. Ju äldre flickorna blir, desto färre lag och desto längre resor. dessutom tar det längre tid. Just när flickfotbollen är som mest sårbar försvårar de långa resorna än mer. Hur mycket mer är dock oklart. Mig veterligen har ingen tittat på detta. Frågan är om detta leder till en del flickor slutar spela? Vidare kan man fråga sig om det skulle behövas särskilt finansiellt tillskott, ett slags resebidrag, till just denna verksamhet? Om man nu verkligen vill främja flickors fotboll vill säga. Kan vara värt tänka på.

Aktuell är också publikfrågan. Flera rapporterar att det finns en potentiell publik men den är svår att få till arenan. Frågan är om det inte är dags pröva detta att ha en speltid som gör att det lokala elitlagets matcher inte krockar med så många herrmatcher. Lördag kl 15 är till exempel inte en bra tid, då många lokala herrmatcher går. Min tro är att många tjejer väljer herrmatcherna före dammatchen. Men det är bara en tro, som andra gärna får motbevisa.

 

Lindsdals IF har dålig ekonomi – nedmonterar damlaget

Nästa förening på listan över klubbar-i-ekonomiska-svårigheter: Lindsdals IF. De senaste åren har de haft framgångar både på herr- och damsidan. Herrarna har tagit sig till toppen av division två och damerna spelade denna säsong i Söderettan (men åkte ur). Nu har dock “verkligheten” hunnit i kapp. Skulderna till kommunen har ökat år för år. Styrelsen beslutade då dra ur damlaget från (nya) division 1 (hör ordförande diskutera i P4 Kalmar här). Ilskan spred sig snabbt och kommentarer på bloggar haglar (se här, här,  . Orsaken var att man hävdade att damlaget “bara” skulle flyttas ner två divisioner medan herrlaget skulle flyttas ner tre divisioner – givet att man drog ur laget. Några blev dock glada över styrelsens mod, se bl a en sponsor som uttalar sig här.

Intressant nog “försvann” informationen om damernas verksamhet nästan direkt på hemsidan, se här. Kanske var det droppen som gjorde att en del knöt näven och man försöker därför “starta om” genom att bilda sektion med egen ekonomi, se här. Tanken är att säkerställa att de måste gå “noll” kommande år. Huvudstyrelsens skuld till kommunen kvarstår dock. Intressant i sammanhanget är att man under några år tillåtit den och andra skulder att “skjuta iväg”. En positiv tolkning är att man inte velat säga nej till damernas avancemang och hoppats på nya intäkter. En negativ tolkning är att man inte velat säga nej till herrarnas satsningar. I vilket fall, åter har vi en förening som först “alla” tycker har en fin och positiv utveckling, som satsar och får framgångar, och som sedan avslöjar att framgångarna byggt på osund ekonomi. Det börjar bli tröttsamt.

En liten tanke om kommunen. Visst är det bra att de inte drar föreningen till kronofogden med en gång. Samtidigt kanske det inte heller är bra att man i praktiken godkänner en osund satsning. Kanske skulle man, när skulden år 1 är ett faktum, gå in mycket tuffare i föreningens budgetdiskussion gällande år 2 i syfte att säkra att kommunskulden minskar. Detta kräver förstås att kommunen har kompetent folk att gå in i dessa diskussioner, som i slutändan kan landa i att man inte godkänner vissa kostnader då man inte anser att vissa intäktsposter inte är trovärdiga (vilket inte sällan är fallet). Kanske är det otänkbart. Å andra sidan kanske det är ditåt vi måste gå.

Ekonomiska bekymmer…1

Det rapporteras nu om att även Umeå IK har ekonomiska bekymmer (vilket var en nyhet redan i augusti). Senaste gången man var i bekymmer var år 2010. Så längre än så höll inte den nya strategin. Klubbchefen anser att Svenska fotbollförbundet borde fördela pengarna annorlunda: mer till damfotboll. UIK:s ordförande erkänner dock att man inte skött sponsorförsäljningen som man borde. Man kommer därför skära i kostnaderna samtidigt som man anställt en sponsorsäljare.

Jag förvånas ibland över hur få säljare klubbarna har. Hur tror de att de ska kunna sälja om de inte har ordentligt med kompetent folk ute och bearbetar marknaden? Visst är det en investering som i utgångsläget verkar kosta pengar, men vad är alternativet?

Rose-Marie Febran, vice ordförande i förbundet efterlyser ett mer långsiktigt tänk både inom herr- och damfotboll. Det går inte att ha så små marginaler som många klubbar har idag. Det bekräftas av den lilla internationella forskning som finns: så fort det blir lite pengar över läggs det på spelarlöner/köp. Det kan aldrig bli en långsiktigt hållbar strategi. Men något är mycket konstigt kring hur ledning av fotbollsklubbar.

Fortsättning följer…

 

KIF Örebro, Jitex…

Och så är KIF Örebro på fallrepet också. Vidare berättas det om problem för Jitex, kopplat till de nya arenakraven. Även här är det risk för nedläggning. Problemen för spanska klubben Malaga har väl de flesta också sett. Just nu känns det som att vi inte sett något liknande vad gäller negativa rapporter om fotbollsklubbars ekonomi. Även om media möjligen blåser upp det lite mera nu och att en del möjligen använder det som sätt att gråta till sig mer pengar från sponsorerna (se idé till det här), så kvarstår observationen att det många fotbollsklubbar har tuffa utmaningar framför sig.

På ett sätt är hela fotbollen i gungning. Närmar vi oss kanske ett eller flera vägskäl? Vad händer när första allsvenska laget de facto går i konkurs mitt under säsong? Det som nu hänt med Dalsjöfors hände faktiskt. Det som hände Glasgow Rangers hände också. Världen är inte stabil. Inte linjär. Lite ironiskt är det när väl fotbollsklubbar börjat lära sig lite om hur man driver företag, så har företagsvärlden förändrats så till den grad att det som tidigare gällde inte längre gäller – och så inte heller för idrottsföreningarna. Det är lite som läroböcker i Sport Management. De ligger uppskattningsvis 20-30 år efter läroböcker i Management…

Dalsjöfors ännu ett exempel

För några dagar sedan lämnade Dalsjöfors GoIF in en konkursansökan till Borås tingsrätt. (se fler artiklar här, här, här och här och här)  Orsaken sägs vara ett underskott på 1,4 miljoner. Det är mycket tråkigt. Dock hade det kunnat undvikas. Låt mig få utveckla.

I SvFF.s analys av elitklubbarnas ekonomi år 2010 noteras att Dalsjöfors GoIF klarade att kvalificera sig till allsvenskan trots låga intäkter (934 tkr). Det anmärkningsvärda var väl dock egentligen att de gjorde det trots låga kostnader (905 tkr). Flera var lite överraskade över avancemanget, dels med tanke på lagets kvalitet, dels ekonomin. I konkurrerande klubbar gjordes analyser kring vad det skulle kosta att klara sig kvar i allsvenskan. I ett fall landade man på 4-5 mkr. Så stor var (är) skillnaden. Frågan var hur Dalsjöfors skulle kunna klara en sådan ökning? Visserligen ökade bidragen från EFD med ca 1 mkr, men ändå. Vi talar ändå om 2 mkr ytterligare.

Inte helt överraskande blev det en tuff vårsäsong. En poäng på 10 matcher och 41 insläppta mål. Grovt sett fanns det två alternativ. Det första var att satsa rejäla pengar på att värva in storstjärnor som definitivt skulle leverera. Enda chansen att hänga kvar var ju att ta ett antal skrällsegrar mot topplagen. Det andra alternativet var att inte värva, utan se detta år som ett läroår i allsvenskan. Låta de befintliga spelarna få nyttiga erfarenheter att ta med sig till damettan året efter och sedan ännu starkare komma tillbaka. I praktiken var ju chansen redan borta, och eventuella överblivna pengar kunde passa bra året efter.

Som utomstående betraktare kunde man förledas tro att klubben skulle välja det andra alternativet. Man hade ju legat förhållandevis lågt inför säsongen. Det var ju också en tuff resa att göra, rent ekonomiskt.

Förvånande nog valde dock klubben det första alternativet. Man börjar värva, först en VM-målvakt, sedan en back från Kanada, sedan från USA. För varje rapport satte i alla fall jag lite i halsen. Hur tänker man nu? Göra storsatsningar när loppet näst intill är kört? Nog för att det är bra med optimistiskt tänkande, men…? Eller hade de så bra ekonomi att de såg chansen att knipa dessa värvningar nu, för att sedan “springa hem” damettan kommande år? Eller var värvningarna gratis?

Tyvärr hjälpte inte värvningarna, det blev bara totalt 8 poäng. Säsongen i Allsvenskan gav ett redovisat underskott om 240 tkr, vilket inte är en katastrof sett till totala kostnader om 4,1 mkr. På ett sätt en imponerande ökning av omsättningen på bara ett år. Å andra sidan är -240 tkr ändå just en brist på 240 tkr. Och allt hänger på hur kommande år ser ut.

Tyvärr kan vi nu se att det inte såg bra ut. Ekonomin var inte god. De drömmar man haft om intäkter har inte slagit in, gapet till kostnaderna för stort.

Många tråkigheter kommer i och med detta och jag lider med föreningen. Det “tråkiga” är att det förmodligen hade varit möjligt att undvika detta. Bedömare talar om vanskötsel och dåligt ledarskap. Det ligger säkert något i det. Jag vill dock lyfta fram bristen på strategiskt tänkande som en förklaring.

Det är ju alltid lätt att vara efterklok. Inte desto mindre vet jag hur vi i Östers IF damfotboll resonerade just år 2010 och såg framför oss precis den utveckling som Dalsjöfors fick. Östers IF herrfotboll gjorde liknande felsatsningar för ett antal år sedan, då man råkade gå upp ett för tidigt. Forskning från elitfotboll i bl a England visar också på liknande berättelser.

Ett grundproblem är att man tänker för kortsiktigt, inte tillräckligt strategiskt. Fokus sätts på “nästa säsong”. Många har därmed svårt att acceptera en degradering när man väl fått ett aldrig så oväntat avancemang. Först pratar man om en långsiktig satsning… och sedan när det börjar se allt sämre ut, börjar paniken sprida sig och …. man börjar sprida pengar omkring sig.

Ett mer strategiskt tänkande hade varit att från början se året i allsvenskan som ett läroår och kanske till och med ett år som man kan skapa ett litet överskott – tack vare den kraftigt höjda EFD-bidraget – och sedan tänka sig år tre vara tillbaka i allsvenskan, starkare på alla plan. Då får man inte panik när poängen uteblir, utan accepterar helt enkelt situationen. För man ser ett annat mål än “klara sig kvar till varje pris”.

Jag märker dock att många har svårt med detta strategiska tänkande. De kan vara duktiga ledare och duktiga ekonomer utan att för den skull vara skickliga i strategiskt tänkande. Det kan därför vara användbart att ta in sådan kompetens utifrån när man befinner sig i utmanande (roliga, såväl som mindre roliga) situationer.

Jag betonar att detta är en utomstående betraktelse av Dalsjöfors GoIF. Kanske finns det helt andra och bättre förklaringar. Som tankemönster tror jag dock ändå det finns en del att reflektera kring här. Jag tror att dylikt strategiskt tänkande är ett, av flera möjliga sätt att undvika fler konkurser för föreningar som vill uppåt. Det gäller dock att få med alla centrala aktörer på strategin: spelare, tränare, styrelse, sponsorer…. Så att exempelvis sponsorer inte sticker efter ett år. För då är ju hela satsningen meningslös från början. Eller hur?

 

 

Är det slut nu?

LDB FC bildades ur askan när Malmö FF inte längre vill satsa på damfotboll. Kent Widding Persson gick in med mycket pengar och kompetens och slutresultatet blev ett SM-guld 2011. Snart började det dock dugga larmrapporter om ekonomin i föreningen. En utgångspunkt handlade om arenan och kommunens låga stöd till föreningen (se t ex här och här). Nyss kom beskedet att kommunen hjälper genom att bl a köpa biljetter till Malmös skolbarn för 650 000 kr. En rätt rejäl sponsring som vore spännande att se i andra städer. Med anledning av pågående diskussioner om förmånsbeskattning av idrottsbiljetter kan man dock undra om alla skolbarn kommer få skatta för detta (obs: lite ironiskt).

Till detta kom nu beskedet att Kent Widding Persson nu avslutar sitt engagemang i projektet LDB FC. I samband med det skriver Idrottens Affärer att storsatsningen world village of women sports haltar betänkligt och omges av stora frågetecken. I Skånskan.se uttalar sig en ledamot i kommunstyrelsen så här: “- World Village of Women Sports har för mig alltmer framstått som ett sätt att bygga dyra bostäder på skattebetalarnas mark.”.  

Det är inte konstigt att man nu funderar på om sagan LDB FC är “slut” nu? Givetvis kommer klubben göra allt de kan för att fortsätta vara med. Men det blir verkligen upp till bevis.

Samtidigt som detta sker, har Tyresö FF seglat upp som den nya kometen. Här satsas det nu rejält med pengar. Det senaste tillskottet är Marta. Ny hyllas klubben av många. En stilla undran är dock hur många år de drivande (finansiärerna) kommer vilja vara med. Blir det tre-fyra år som i fallet LDB? Eller kommer de att lyckas bygga en verksamhet som kommer överleva de första initiativtagarna? Framtiden ger svaret.

Det är dock ingen tvekan om att damfotbollen nu klivit in i de lite större pengarnas rum, med allt vad de innebär. För något år sedan gjorde låg snittlönen på 7 000 kr/månad för ett allsvenskt lag. Nu är snittlönen kanske lite missvisande, då ett fåtal spelare drar upp den.  Den ger dock en fingervisning om vad division ett-klubbarna har att vänta sig. 7000 låter kanske inte så mycket, men där är det inte ovanligt med en lön på 3 000 kr – om året…  Risken är att vi kommer få se flera “raketer” som startar starkt, stiger högt och sedan dalar neråt. Vad det kommer innebära för svensk (dam)fotboll återstår att se.

 

Integrering

En del klubbar väljer att särskilja sin herr- och damfotboll. I Malmö FF blev resultatet LDB FC. I Östers IF var man på väg mot något liknande innan man vände och nu istället försöker integrera dom. Ett tecken är att man nu lägger ner den “damsida” man haft på Facebook för att köra allt i en och samma. En liten men ändock symbolisk handling. Sedan tidigare har man gemensam sportchef i Kuno Johansson. En del är rädda för att damfotbollen kommer “drunkna”. Tiden får utvisa hur det blir. Intressant är det oavsett.

Spela på bästa fot

Läste i helgen “Spela på bästa fot. Om att leda med glädje”, skriven av Pia Sundhage och Elisabeth Solin. Boken består av dagboksanteckningar från 2008, då hon som förbundskapten för USA:s damer tog OS-guld. I slutet av varje kapitel gör Elisabeth några reflektioner, ibland utifrån ledarskapsteorier, i syfte att ge inspiration åt chefer i andra typer av organisationer (än fotbollslag). Hon var under perioden mentor åt Pia (och är det fortfarande vad jag förstår).

Boken har fått blandade recensioner, bl a här. Jag har också blandade känslor. Det som är bra är avsnitten där hon visar hur hon försöker åstadkomma förändring hos spelarna. Hennes första möte med spelarna inleder hon med att sjunga Bob Dylan (Times they are…). Det visar ett stort mod och på en spännande inställning till hur man bygger relationer som ska leda till förändring. Hon känns vibrerande nära spelarna och gruppen. Här har många något att inspireras av. Pia visar också sin förmåga att leta efter och upptäcka processer som pågår under ytan, vilket är viktigt för att skapa en bra grupp. Osökt undrar jag lite över om samma kompetens fanns inom svenska herrlandslaget tidigare. Det är också en blick in i en annorlunda värld, väsensskild från villkoren för svenska fotbollstjejer.  Att ta ut truppen till tävlingar får helt andra konsekvenser än här.

Reflektionsavsnitten däremot skummar jag över. Jag kan dock tänka mig att en del finner dom intressanta. Det är i alla fall ett försök till att “flytta över” detta till andra sammanhang. För mig blir det dock lite väl lättsmält.  Jag blir också lite tveksam inför det faktum att Elisabeth säljer föreläsningar där hon föreläser om Pias ledarskap. Jag förstår ju att det kan finnas en poäng, men det blir ändå lite konstigt… Det är väl Pia själv man vill höra.

Nåväl, läser man dagboksavsnitten får man en intressant inblick i en spännande resa och ett antal exempel som kan inspirera till ledarskap både i och utom idrottens värld. Ambitiösa fotbollstränare borde särskilt få en del att fundera på. Det finns sämre böcker inom genren än denna.