150 år av organiserad fotboll – vart har vi kommit?

Rubriken anspelar på konferensen Football150 som hölls i Manchester 2-4 september, som ett led i firandet av bildandet av FA i England, 1863. Jag hade förmånen att få vara med på konferensen som hölls i det nybyggda National Football Museum. Det var en brokig samling deltagare från länder över hela världen. Jag som ende svensk och några danska forskare höll den Nordiska flaggan högt, tillsammans med Karen Espelund, den förste kvinnan i UEFAs styrelse.

Konferensen hade delvis som tema att tydliggöra vart vi kommit så här långt. Paradoxalt nog handlade flera bidrag om hur man nu, tack vare att allt fler gamla tidningar digitaliseras, upptäcker att den moderna fotbollen startade tidigare, på andra ställen och med andra regler än man på trott. USA verkar till exempel ha varit igång redan runt 1850. Det framskymtar också att kvinnor spelade fotboll tidigare än man trott.

Mest stimulerande presentation gav David Goldblatt, författaren till The Ball is round: A global history of football, mycket tack vare sättet han presenterade. Han gjorde några noteringar om hur han tyckte fotbollen utvecklats sedan han skrev boken. Särskilt engagerat beskrev han sina erfarenheter från Confederations cup i somras, där han dels var inbjuden talare i ett FIFA-arrangemang, dels involverade sig i de intensiva demonstrationerna. Kontrasterna var minst sagt stora. Han dristade sig till att beskriva protesterna som de största någonsin i Brasiliens historia. Aldrig har så många så intensivt så länge engagerat sig. Han fick också många skratt med sig när han beskrev känslan av att vid inmarschen vid finalen höra…. Hells Bells med AC/DC. Noterbart var att inga instrument var tillåtna på arenan. Den brasilianska läktarkulturen var inte “FIFA approved”. Han avslutade med att det var dags att sluta “messing around” och ta tag i den korruption och kriminalitet som är så framträdande i den globala elitfotbollen. VM i Brasilien 2014 är enligt honom tyvärr ett allt för tydligt exempel på det.

To be continued…

Uppsats: Mer än bara fotboll

Marcus Lindström skrev våren 2013 en uppsats med titeln: Mer än bara fotboll: en studie om supporterskap, kommersialisering och demokrati. Han sammanfattar den så här:

“Uppsatsen är en studie baserad på litteraturstudier samt kvalitativa intervjuer med svenska fotbollssupportrar. Studien skildrar hur nyliberalismen har påverkat fotbollens värld och dess supportrar. Hur det kommersiella racet efter framgång kan hamna i konflikt med supportrarnas strävan och upplevelser av community/gemenskap. Men också hur dessa två motpoler på en rimlig nivå kan få varandra att växa. Uppsatsen skildrar också vad som sker när den nyliberala utvecklingen gått för långt och supportrarna känner sig undanträngda. Uppsatsen är en redogörelse kring deras strävan och kamp för mer inflytande och lokaldemokrati inom den fotbollsvärld de känner sig som medproducenter till. Uppsatsen redogör också skäl till varför det är relevant för det utomstående samhället att fotbollen är demokratisk.”

Uppsatsen lyfter en del intressanta frågeställningar. Den lider dock lite av att inte vara särskilt djupt insatt i den svenska fotbollsforskning som redan finns. Jag tänker här t ex på Torbjörn Anderssons studier (bl a Kung fotboll), Tomas Petersons studier och min egen bok, Ledning av idrottsföreningar, som kom förra året. När man tar intryck av utvecklingen i England när det gäller supporterstyrda klubbar kan man ibland glömma att det som eftersträvas och hyllas är det fenomen som vi redan har i Sverige: medlemmarna äger och styr klubben. Det formella ägande är dock en sak. Hur det fungerar i praktiken är en annan. Medlemmarna måste engagera sig aktivt, annars är det lätt för en liten klick att styra föreningen som de vill. Detta oavsett vem som formellt äger. Omvänt, även om en förening skulle ägas av privata aktörer, så kan supportrar utöva inflytande bl a genom att inte köpa föreningens produkter. Jag menar inte att det i sin tur skulle vara okomplicerat, bara att diskussionen om formellt ägande av föreningen måste omfatta hela komplexiteten, dvs både det formella och hur det i praktiken fungerar eller skulle kunna fungera.

Styra och ställa eller yra och skälla?

Olof Mellberg höjs av många till skyarna. Visst han ger 110% och gör mycket bra. Men när man tittar närmare på hans agerande genom åren kan man också se att han flera gånger inte gjort rätt jobb i försvarsarbetet, med baklängesmål som följd. Jag hävdar att det är ett mönster, som illustrerar varför han inte blivit den världsback som många vill ha honom till.

Felen handlar om att han antingen slarvat/kommit snett i situationen eller så har han varit så övertaggad att han blandat sig i medspelares försvarsarbete med strul som följd. Ibland funderar jag på hur han tänker, om han nu tänker eller om det bara handlar om instinkt. Där en back som John Terry “styr och ställer“, uppfattar jag faktiskt Olof Mellberg mer som en som “yr och skäller“.

Olof kan vara precis över allt på planen ibland. Han yr omkring på ett sätt som inte bidrar till stabiliteten i en ej ihopspelad backlinje. Det hindrar honom dock inte från att kunna bli arg och fräsa omkring sig. Och det är väl ok, om det leder till ordning och reda i leden. Men det verkar ju inte riktigt som att det är så det blir. Tvärtom har vi ju släppt in en del enkla mål om man säger så. Det hjälper ju inte då om han farit som en furie hit och dit och till och med gör mål. I EM borde han nog istället varit mer central och dirigerat de andra istället.

Flera gånger under Ukraina-matchen, när de attackerade på vår högerkant är Martin Olsson placerad vid vår straffpunkt. BÅDA mittbackarna är alltså längre ut till höger än straffpunkten. D e t  ä r  i n t e  b r a. För det leder till enormt överflyttningsarbete då Ukraina spelar över till högerkanten. Vilket skedde OFTA. Det åtgärdar vilken mittbacksgeneral som helst. Men inte Mellberg. Han var nog mer fokuserad på sitt eget spel. Så framstår det i alla fall.

Englands 2-2 kan också diskuteras utifrån att det inte verkar vara någon som styr försvarsarbetet. Varför springer både Sebastian Larsson och Jonas Olsson som galningar ut mot Walcott, som ju alla vet är en storskytt…? På reprisbilder ser vi att ytterligare spelare är på väg ut mot skytten. I min värld är inte detta Hamréns sak, utan den som styr försvarsspelet i handling, dvs Mellberg.

Jag hoppas därför att det blir som en del säger, att Mellberg nu lägger av i landslaget och att vi kan hitta ny mittbacksgeneral. Missförstå mig rätt, jag gillar Mellberg, men han är i mina ögon inte den dirigent som behövs när spelet numera går så snabbt som det gör. Och det är i mina ögon nyckeln för att Hamréns dröm ska gå i uppfyllelse.