Konferensrapport nr 3

Det första jag gjorde när jag kom till DGI-Byen i centrala Köpenhamn var att titta igenom deltagarförteckningen. Detta föranledde en hel del funderingar. I listan hittade jag representanter bl a från följande klubbar

  • Southampton FC
  • Hull City Tigers
  • FC Twente
  • Azul FC (Mexico)
  • Liverpool
  • IF Lyseng
  • Bröndby IF
  • Juventus
  • Celtic
  • FC Köpenhamn
  • FC Midjylland
  • FC Nordsjelland
  • Manchester United

Inte en enda representant från en svensk fotbollsförening. Om man nu inte ska räkna mig själv som tränare i Östers IF…

Till detta, inte en enda representant från Svenska Fotbollförbundet eller från något distriktsförbund. Däremot fanns det representanter från andra nordiska länder och länder såsom Zimbabwe, Lettland, Rumänien, Japan, Korea och Ungern.

Inte en enda representant från Sverige alltså. “Tur” att det var ett halvdussin forskare från Sverige där. Visst föranleder det en del tankar…?

 

Olika syn

Olika syn, säger Rolle Nilsson. Jo, jo. Borde man inte ha klarlagt vad man har för syner redan tidigare? Eller gjorde man det, för att sedemera upptäcka att både FCK:s rekryterare och Rolle hade mindre lämpliga “syner” än vad som krävdes för att få laget att prestera på önskad nivå? Kanske underskattade FCK sin personal? Ja, vem vet? 

Varför är det så svårt för fotbollsorganisationer att ta hjälp av expertis på området rekrytering? Varför tar man inte hjälp av personer som kan hjälpa till att skapa en grundad förståelse av vad det är för resurser man har och hur de kan organiseras för att skapa goda prestationer? 

I senaste numret av Magasinet Fotboll får man läsa att en annan gammal MFF:are, Patrik Andersson, ska bli tränare.  Han vill “lyfta svensk fotboll en dimension”. Hur ska han då lyckas med det? Citat: “Och det är viktigt att kunna legitimera det man säger när man ska få ett tjugotal spelare att prestera. Det kan jag. När jag säger något till en spelare är det inte för att jag läst det i någon bok eller sett det på tv, utan för att jag själv har varit med om det.”

Är det så?

1) Engelsk elitfotboll har dominerats av tränare som “själv varit med om det”, men som misslyckats kapitalt som tränare. Kenny Dalglish är ett av få undantag. Detta vet vi. Lyfter man blicken ser man detta överallt runt omkring oss även i Sverige, på alla nivåer. Duktiga fotbollsspelare som är urusla på att instruera, på att bygga lag, på att identifiera och matcha talanger, på att säga rätt saker vid rätt tillfällen, på att hitta just de övningar som gör att just det här laget med dom här spelarna “kickar”.

2) Att vara en högpresterare, oavsett om det är fotboll, piano, matematik,… är en sak. Det finns ingen som helst logik i att det automatiskt skulle gör en till en bra tränare.  Visst kan det hjälpa att man upplevt nervositeten att stå på scen inför tusentals åskådare. Men det är inte samma sak som att det gör att man kan hjälpa skådespelaren att hitta rätt uttryck för sin karaktär, eller pianisten att hitta rätt känsla.

Vill vi lyfta svensk fotboll behöver vi givetvis personer som varit “med”. Men vi behöver framför allt personer som vågar läsa böcker och artiklar och ta till sig vad andra har lärt och kombinera det med sina egna erfarenheter. Vi behöver personer som nyfiket utmanar både sina egna och andras föreställningar. Vi behöver framför allt intelligenta (mätt på alla möjliga sätt) personer på centrala positioner i våra föreningar. Huruvida de själva kan kicka en boll eller inte är irrelevant. Legitimitet skapar man hellre genom att de metoder man använder (be-)visar att de är framgångsrika. Historia är just historia, inte framtid. För att lyfta oss, behöver vi innovationer, inte “veta hur det var”.

 

Gruppdynamikens betydelse allt mindre?

Visst har det blivit en konstig situation i fotbollsvärlden? Innan säsongen ens är igång dyker det upp rykten om att tränaren ska lämna klubben – mitt i säsongen. Detta inte för att klubben i sig vill bli av med honom utan för att han “värvas”. Det senaste exemplet är Roland Nilsson i Malmö FF. Rolle försöker lägga dimråder och hävda att det är först efter säsongen han lämnar, men att det är upp till klubbarna att komma överens. Så klart vill han och FC Köpenhamn att han börjar redan i sommar.

Även om man säkert kan säga att vi får acceptera sådant idag, särskilt som vi spelar vår/höst istället för höst/vår, så är det inte desto mindre något jag inte tycker om. Det är som om man tror att en grupp individer är okänsliga robotar som inte bryr sig om en så världslig sak som vem som är tränare. Att få en grupp lag att “få upp farten” så det blir mer självgående tar tid, men kanske främst närvaro, fysiskt och psykiskt. Att skapa en god gruppdynamik är svårt. Att förstöra en god är lätt. Det är här jag tycker det blir så olyckligt för MFF. Det hinner knappt komma igång förrän de får ställa in sig på att det blir något annat som gäller sen. Det handlar inte bara om “energin” i laget. Det handlar också om trygghet. Vem vet hur Stuart Baxter (om det nu blir han) kommer tänka kring spelsystem, spelidé, spelarna, osv? Det är alltså inte så förvånande att det hackar en del i MFF:s lagmaskineri nu. Det är inte otänkbart att detta stjälper både Champions League-kvalet och serieseger. I så fall ett stort pris att betala.

Nu är Rolle “bara” ett exempel på att det blivit lite märkligt. Den underliggande trenden som det indikerar är bekymmersam. Oavsett om vi talar om idrottslag eller arbetslag i näringslivet är det på sikt ett misstag om man negligerar gruppdynamikens betydelse.