Football150: om dam- och flickfotboll

Damfotboll diskuterades under Football150 konferensen av flera, bl a Karen Espeland och Jennifer Doyle. Den sistnämnda bekräftade att PIa Sundhage verkligen uppskattades av spelarna i USA. Hon berättade också om hur svårt det är att få igång en nationell liga, då kostnaderna är så höga. Främst är det resekostnaderna som tynger.

Det här med resekostnader känner jag igen från ett helt annat sammanhang: flickfotboll i Småland. Ju äldre flickorna blir, desto färre lag och desto längre resor. dessutom tar det längre tid. Just när flickfotbollen är som mest sårbar försvårar de långa resorna än mer. Hur mycket mer är dock oklart. Mig veterligen har ingen tittat på detta. Frågan är om detta leder till en del flickor slutar spela? Vidare kan man fråga sig om det skulle behövas särskilt finansiellt tillskott, ett slags resebidrag, till just denna verksamhet? Om man nu verkligen vill främja flickors fotboll vill säga. Kan vara värt tänka på.

Aktuell är också publikfrågan. Flera rapporterar att det finns en potentiell publik men den är svår att få till arenan. Frågan är om det inte är dags pröva detta att ha en speltid som gör att det lokala elitlagets matcher inte krockar med så många herrmatcher. Lördag kl 15 är till exempel inte en bra tid, då många lokala herrmatcher går. Min tro är att många tjejer väljer herrmatcherna före dammatchen. Men det är bara en tro, som andra gärna får motbevisa.

 

Football150: Fotboll och konst

En annan ingång till frågan vart fotbollen kommit på de 150 år som engelska FA funnits, är att se på relationen mellan fotboll och konst. Professor Jennifer Doyle från University of California hävdar att konstnärer numera ska ses som en del av idrottsgemenskapen, snarare än något utanför. På sin blogg, The Sport Spectacle kommenterar hon särskilt visuell konst och idrott.

År 1953, vann LS Lowry en konsttävling som FA anordnade till sitt 90-årsjubileum. Hans tavla Going to the match, köptes 1999 för 2 miljoner pund av Professional Footballers Association. En poäng är att den, liksom många andra konstverk betonar det som händer före matchen. Det är en social händelse med stor betydelse. En reflektion kring det är att man kan fundera på hur mycket klubbarna tar hänsyn till detta. Visst, det har blivit någorlunda populärt att ha hoppborg och diverse aktiviteter utanför arenan. Men, hur ser vägen till arenan ut? Vad händer längs med den? Kan man göra något mer av den?

En annan notering som gjordes på konferensen att det finns mer konst om det runt omkring spelet på plan, än om spelet på plan. En snabb tanke är att det kan bero på svårigheten att ställa upp sitt staffli inne på arenan…?

Möjligen lite långsökt koppling kan därför göras till den forskning som Joanna Welford och Borja Garcia håller på med. De har tagit fram en app som supportrar använder för att ta bilder från sitt “fotbollssupportande” och tagga det utifrån bestämda kriterier. De kan vidare spela in en “dagbok” kopplat till respektive match. Detta audio-visuella material används sedan som underlag för intervjuer. De kunde därför mycket tydligt visa hur en del supportrar upplevde tomheten på vissa läktare, men också hur den fysiska statusen på många arenor är erbarmlig. En del foton på herrtoaletterna vill man helst glömma.

Tänk om klubbarna hade en sådan direktkontakt med sina supportrar, som med uppladdade bilder nästan i real-tid kan visa på problem – eller glädjeämnen för den delen?

 

 

Football150: Ny ledarstil behövs av tränarna

Sir Trevor Brooking (director of football development i FA) berättade under konferensen Football150 att det finns ett stort behov av ny ledarstil hos engelska fotbollstränare. “All that shouting and hollering won’t do any good anymore”. Det var ett lite förvånande öppet och ärligt bekräftande av ett tillstånd som framskymtat i tidigare forskning (av bland Seamus Kelly). Sedan den nya utvecklingsplanen antogs förra året finns det dock förmodligen ett brett stöd för nya idéer.

Tyvärr fanns det ingen forskare inom fotbollscoachingområdet närvarande. Det hade varit intressant att lite djupare diskutera varför och hur den tidigare traditionen vuxit fram. Den finns tyvärr inte bara inom fotbollen (se t ex artikel av Gervis & Dunn).

Jimmy O’Gorman berättade i anslutning till detta om sin forskning av “Football Development Officers”, som har till sin uppgift att implementera “The National Game Strategy” som bygger på många av Brookings idéer. Inte oväntat uppstår det en konflikt mellan de nya, unga, som brinner för att införa nya idéer om hur man ska träna fotbollsspelare, och “de gamla” som vill konservera traditionen.

Och det är klart, det är en lång väg mellan idén att man som tränare ska engagera sig mycket i det som pågår på planen (och därmed skrika en hel del) och den nya idén att det ofta är bättre att vara tyst än att säga fel saker. Fokus är istället på att låta barnen spela och ha kul. Instruktioner, taktik, etc., får komma mycket senare i spelarnas utveckling.

To be continued…

 

150 år av organiserad fotboll – vart har vi kommit?

Rubriken anspelar på konferensen Football150 som hölls i Manchester 2-4 september, som ett led i firandet av bildandet av FA i England, 1863. Jag hade förmånen att få vara med på konferensen som hölls i det nybyggda National Football Museum. Det var en brokig samling deltagare från länder över hela världen. Jag som ende svensk och några danska forskare höll den Nordiska flaggan högt, tillsammans med Karen Espelund, den förste kvinnan i UEFAs styrelse.

Konferensen hade delvis som tema att tydliggöra vart vi kommit så här långt. Paradoxalt nog handlade flera bidrag om hur man nu, tack vare att allt fler gamla tidningar digitaliseras, upptäcker att den moderna fotbollen startade tidigare, på andra ställen och med andra regler än man på trott. USA verkar till exempel ha varit igång redan runt 1850. Det framskymtar också att kvinnor spelade fotboll tidigare än man trott.

Mest stimulerande presentation gav David Goldblatt, författaren till The Ball is round: A global history of football, mycket tack vare sättet han presenterade. Han gjorde några noteringar om hur han tyckte fotbollen utvecklats sedan han skrev boken. Särskilt engagerat beskrev han sina erfarenheter från Confederations cup i somras, där han dels var inbjuden talare i ett FIFA-arrangemang, dels involverade sig i de intensiva demonstrationerna. Kontrasterna var minst sagt stora. Han dristade sig till att beskriva protesterna som de största någonsin i Brasiliens historia. Aldrig har så många så intensivt så länge engagerat sig. Han fick också många skratt med sig när han beskrev känslan av att vid inmarschen vid finalen höra…. Hells Bells med AC/DC. Noterbart var att inga instrument var tillåtna på arenan. Den brasilianska läktarkulturen var inte “FIFA approved”. Han avslutade med att det var dags att sluta “messing around” och ta tag i den korruption och kriminalitet som är så framträdande i den globala elitfotbollen. VM i Brasilien 2014 är enligt honom tyvärr ett allt för tydligt exempel på det.

To be continued…