Uppsats: Affärsutveckling

För några år sedan skrevs en uppsats om affärsutveckling av allsvenska fotbollsklubbar (Lindgren m fl, 2006, se uppsatssidan). Författarna avser kartlägga hur klubbarnas affärsutveckling bedrivs, analysera förutsättningarna för deras möjligheter att affärsutveckla verksamheten och identifiera vilka möjligheter till affärsutveckling som finns samt eventuella problem dessa kan medföra. Det är en ambitiös ansats som de väl i praktiken inte riktigt klarar av att fullfölja fullt ut. Trots det, som läsare får man en liten inblick i hur AIK, Djurgården och Hammarby tänkte kring dessa frågor vid tiden för studien.

Författarna anser att klubbarna i grunden behöver diskutera hur branschstrukturen ser ut och vilken bransch de faktiskt verkar i. En frågeställning i studien är om klubbarna tänker i termer av affärsidé. Svaret är nej. Detta, tillsammans med konstateranden som att den sportsliga fotbollsverksamheten ses som huvudprodukten och att man är förhållandevis dåliga på att segmentera sin publik, indikerar utvecklingspotential. Genom att tydliggöra vilken bransch man är i och formulera en affärsidé som omfattar hela verksamheten kan förmodligen en bättre integrering uppnås. Nu spretar verksamheten med avseende på att en del görs mot en odefinerad publikkund och en del görs mot sponsorer. Författarna är inte riktigt tydliga mot hur detta skulle kunna se ut, utan nöjer sig med att se några möjligheter, såsom att skräddarsy erbjudanden till marginalkunder såsom barnfamiljer (där jag förmodar att man menar småbarnsfamiljer). Vad jag själv tycker man kan fundera på är om det är möjligt att formulera ett erbjudande som är samma, oavsett om vi pratar om en visst publiksegment eller sponsorsegment. Svaret är enligt mig jakande, men man behöver då formulera det lite mer abstrakt och eventuellt också i upplevelsetermer (såsom t ex Pine & Gilmore diskuterar det i sin bok The Experience Economy). Hur jag tänker mig detta tänker jag återkomma till lite längre fram.

Frågetecken för Hammarby

Aftonbladet har nu en artikelserie om Hammarby herrfotboll. Ordförande Kent Hertzell ställer sig frågan varför den samlade kompetensen (i styrelsen) har fått ut så lite. Hans eget svar är att man lagt ner för lite tid. I en tidigare artikel nämndes att det blir för mycket hjärta. Detta har tagits upp tidigare, bl a på denna sajt och det finns till och med en uppsats om Åtvidabergs FF där detta behandlas. Kanske är det så att det blir för mycket hjärta. Jag är dock tveksam till att det är så enkelt. Även om det är så, saknar jag en diskussion om hur det kommer sig att det blir så. Förklaring kan nog lika väl sökas i att idrott fortfarande inte uppfattas som något allvarligt. Det är ju en lek. Näst intill allt kommunicerar att vi nu går in i en värld som skiljer sig från den vanliga vardagliga gråa världen. Det gör det rätt lätt att inte ta sitt styrelseuppdrag på allvar. Man kan också fråga sig om ersättningen är i paritet med vad man betalar i näringslivet? Jag vet några idrottsföreningar där det inte är så. Hur kan man då förvänta sig något annat än lekmannamässigt agerande?

Att idrott är lek förstärks av både institutioner (som stat, kommun) och individer. På Gotland rekommenderas de som vill något annat (än lek) att flytta från ön. Uttrycket “Springa efter en boll på en gräsmatta!” brukar utslungas nedvärderande. Där ligger man efter både “plinka på gitarr” och “stå på scen i löjliga kläder och gasta”, aktiviteter som i större utsträckning ses som rumsrena och viktiga aktiviteter som bidrar till BNP och exportöverskott och allt möjligt. Spelarna själva förstärker detta ibland då de själva knappt verkar veta hur man packar en väska eller att det kan vara viktigt att äta frukost

Lösningarna är inte enkla. Det skulle nog behövas en rejäl satsning där man börjar nyttja den kompetens som finns inom akademin, för att få hjälp att till att börja med ställa relevanta frågor och sedan utforska alternativa lösningar. Som börjar bli allt mer tydligt, det räcker inte att plocka in “näringslivsfolk” i styrelsen.