Om talangutveckling

IFK Göteborgs sportchef Mats Gren uttalar sig i Aftonbladet:

– Det handlar också om att ­våga peka ut en liten grupp av spelare som vi menar är våra stora talanger och satsa ännu ­lite mer resurser på dem. Jag tycker vi har varit bra på att ta fram egna talanger, men vi kan bli bättre på det, säger Mats Gren.

Det är ett intressant uttalande sett i ljuset av de senaste diskussionerna om talangutveckling. Handlar det om att satsa mer resurser, eller på att bli bättre att identifiera rätt talanger? Eller handlar dom att satsa på fler – eftersom vi inte vet vilka som kommer blomma ut? Eller ska vi satsa annorlunda, inte bara mer? Många frågor kan man ställa. Ska bli spännande att se vad det leder till i IFK:s fall.

 

Kom igen gubbar

Sveriges Radio sände P1 dokumentären Kom igen gubbar i för ett vecka sedan. Den utspelar sig i IFK Göteborg under säsongen 2012. Reportern för samtal med tränaren Mikael Stahre och materialaren Bertil Lundqvist. Det är inte helt klart vad syftet med dokumentären är, förutom att reportern är intresserad av det här med “att vinna”.

Reportern Louise Jacobsson är inte särskilt insatt i fotboll, vilket adderar en intressant “spänning”. Det är ofta med främlingens ögon vi kan avslöja taget-för-givna-antaganden. Som när hon inte kan förstå varför spelarna – och tränaren – inte klarar av att hon är med i taktikrummet vid en genomgång inför premiärmatchen. “24 killar och så kommer det en tjej. Du blir mer intressant än …tränaren”. Så varken spelare eller tränare klarar av att fokusera. En reflektion, som reportern inte gör, är att mer professionella än så är alltså inte spelare och tränare. För in en tjej i detta sammanhang och männen blir helt förvirrade. Men visst, det var säkert för att hon hade en mikrofon (…).

Både outtalat och uttalat framskymtar föreställningen att ingen som är lite utanför förstår. Att det finns en särskild jargong är ingen nyhet. Men ändå blir jag själv lite förvånad över hur Stahre, en elittränare som säger sig vara “en vinnare” uttrycker sig gentemot spelare. Inom den “vanliga” företagsvärlden talar om “bullshit-bingo”, vilket är en ironi över att många chefer använder tomma ord som låter “inne”. På samma sätt sprider Stahre ord omkring sig vars betydelser framstår som mer än oklara. “Switcha mode” är bara ett av flera spännande uttryck.

Ibland känns det som att det enda det handlar om att med tuffast stil säga att “vi är vinnare, inte förlorare. Vi kör som satan. Vi är jävligt bra…” osv. Som om det i sig självt leder till att man vinner.

Det handlar bara om att pumpa upp sig med självförtroende, att hata att förlora, för då vinner man. Och visst kan det ligga något i det. Stahre är ju inte ensam om att tala i dessa termer. Jag skulle dock gärna se/höra ett mer genomtänkt resonemang om logiken i detta och hur det fungerar. Om det nu fungerar. För något verkar halta. För när Stahre förlorar är han ändå en vinnare. Vilket då ju gör det logiskt att komma till slutsatsen – som Stahre gör – att han vunnit mycket mer än han förlorat. Men vad han egentligen menar blir ju rätt oklart.

Man kunde ju trott att han skulle prata om de olika typer av mål vi kan tala om: resultatmål, prestationsmål och processmål. En etablerad indelning i idrottspsykologin. Men Stahre gör inte det. Inte i det här sammanhanget i alla fall. Han vecklar in sig i något resonemang som påminner om detta, men ändå inte.

Ett intressant citat är: “För i morgon är det en jävligt kul match, eller hur? För när är det kul? När vi vinner.”. Man anar att de han talar till inte är helt övertygade. Det verkar inte hänga med. Det är stora, tuffa ord, men oklar logik.Det blir lite samma känsla som när man åker bergochdalbana i texter av eller baserade på Deleuze eller Derrida eller andra poststrukturalistiska filosofer. Det låter ju häftigt, men är i många fall just en “ride”, inte så mycket mer.

Jag känner inte Stahre. En dokumentär av detta slag innebär också givetvis en vinkling som döljer andra vinklingar. Det finns dock anledning till eftertänksamhet och reflektion. Vad det är för tränar- och ledarskap vi har inom svensk elitfotboll. Och vilket vill vi ha? Kanske skulle vi våga “konfrontera” de föreställningar som finns inom fotbollen med de som finns utanför? Det skulle vara roligt att få vara med i ett sådant samtal. Kanske skulle vi kunna komma (ännu) längre?

 

Ekonomiska bekymmer…2

På en forskningskonferens nyligen frågade jag en forskare (Harald Dolles) om han såg spelare som en tillgång eller en kund till klubben. Han tittade förvånat på mig och sa att “They are an asset for the club”. En tillgång alltså.

Det verkar rimligt. Men det är en tillgång som klubbarna bevisligen inte bryr sig särskilt mycket om. Så fort de får pengar över så väljer de att köpa in nya tillgångar och “dumpa” de man redan har. Alternativet hade varit att satsa ännu mer på att utveckla/förfina/förädla de tillgångar man redan har.

Varför gör man då inte det? Tja, en möjlig förklaring enligt mig är att man i praktiken inte ser spelarna som tillgångar på det sättet. Och spelarna ser inte sig som tillgångar. Tvärtom ser de klubben som en tillgång… om den hjälper spelaren att hitta en ännu bättre klubb (och därmed följande bonusar/löner). Klubben är ett medel för spelaren att nå sitt mål. Vilket klubbarna förstår… och därför lägger lite lagom med kraft på att utveckla spelaren.

Förr var IFK Göteborg språngbrädan ut i Europa för spelare. Idag är det mer oklart vilken klubb som är bästa språngbrädan. Men, poängen är att det är inte självklart hur vi ska förhålla oss till fotbollsklubben som organisation: vad är tillgång, vad är medel och vad är mål? För vem och utifrån vilket perspektiv? Och vad innebär det för hur vi ska leda en förening?

Fortsättning följer.

 

Malmö FF överraskar – eller inte?

Det blev seger för Malmö FF med 1-0 borta mot Glasgow Rangers i CL-kvalet. Överraskande? Det beror hur man ser det. I HeraldScotland säger managern att publiken hade rätt att bua ut laget, indikerande att laget skötte sig dåligt. De borde ha vunnit alltså. Så har även många kommentatorer i Sverige tyckt – före matchen. En del har pekat på att MFF nu  är mittenlag i Allsvenskan, medan GR (förväntas vara) topplag i skottska ligan.

Men är det verkligen en överraskning, eller är vårt minne bara kort? Har vi glömt att IFK Göteborg under sina glansdagar kunde kombinera framgångar i Europa med mediokra insatser i Allsvenskan? Det är inte ovanligt att fokus hamnar någon annanstans än i nästa match mot säg Kalmar FF. En orsak till att det blev som det blev med IFK är att de i Allsvenskan mötte lag som backade hem och satsade på kontringar. Där skulle de föra spelet. I Europamatcherna mötte de lag som ville föra spelet och därför lät IFK backa hem och kontra. Ungefär så skulle jag vilja beskriva situationen för MFF nu. Inte sällan är dom det bollförande laget som får se upp med kontringar. Mot GR var det mestadels tvärtom, även om MFF tydligen vann bollinnehavet. Man var rätt tungt tillbakapressade i andra halvlek. Tack vare deras teknik och spelskicklighet var det dock förhållandevis lätt att hålla i bollen tillräckligt länge för att det skulle bli jobbigt för GR med avseende på försvarsspelet. Med snabbe Larsson på topp och kloke Figueiredo bakom var MFF också alltid farliga i sina attacker.  Det var riktigt roligt att se.

Returmatchen blir tuff och inget är ännu klart. Men i min värld var det i alla fall ingen överraskning att MFF kunde överraska. Jag tror t o m de kan gå hela vägen till gruppspelet. Tyvärr blir det på bekostnad av framgång i Allsvenskan, vilket skapar problem på sikt. Men det får vi ta då. Låt oss glädjas nu.

Uppsats om fotbollsakademier

För några år sedan kom en uppsats som jämför fotbollsakademierna i Malmö FF respektive IFK Göteborg (Sundström, 2007). Där konstateras att forskningen om akademier är obefintlig. Det gör att uppsatsen främst bygger Tomas Petersons studier om selektions- och rangordningslogiker. Inget ont i det, men faktum är att det finns en del internationell forskning som kunde använts. I Danmark finns några studier, liksom i England. Det blir lite väl mycket fokus på selektion/värvningsstrategier. Det hade varit intressant att få mer inblick i hur själva akademin fungerar i vardagen. Den huvudsakliga frågeställningen: “Vad motiverar förekomsten av fotbollsakademier?” besvaras, men förhållandevis ytligt. Författaren slår fast att fotbollsakademier “…kommer att ge resultat i form av riktigt bra spelare i framtiden.”. Den vetenskapliga grunden är dock oklar. Likaså undrar jag lite över eventuella negativa sidor. Men det kanske får tas upp i en annan uppsats. Tills dess kan denna uppsats ge en första inblick.

Uppsats om fotbollsakademier

I en uppsats av Peter Sundström från 2007 jämförs fotbollsakademierna i Malmö FF och IFK Göteborg. Vid den tidpunkten hade spelarna i MFF fler träningar i veckan. I MFF satsade man också mer på att ha bra lag, medan man i IFK mer ville stimulera bredden. Författaren visar också att mycket lite forskning har gjorts på området.

Framöver kommer vi lägga upp en fler länkar till sådant som har gjorts kring fotbollsakademier. Vi återkommer.