Fotbollen ligger efter

Det “stormar” nu kring den utredning som SEF ska genomföra. En aspekt är att fansen känner sig bortglömda, vilket fick Lars-Christer Olsson att påstå att ICA:s kunder inte bestämmer vad som ska finnas i ICA-butiken. Även om han formellt har rätt så visar det samtidigt att fotbollen ligger efter många företag när det gäller relationen till kunderna. Nöjdhetsundersökningar, fokusgrupper, kundpaneler är tre metoder som kan vara mycket användbara.

Vidare, så är samtalet kring innovation (= framtagande av nya produkter/tjänster) idag starkt dominerat av begrepp som öppen innovation och samproduktion. Det vill säga, framgångsrika innovationer bygger på att man öppnar upp sig rejält för input från flera olika håll och det genom hela processen. Då blir kunden en “medskapare” av den färdiga produkten/tjänsten och därmed har man redan en köpare till den.

Självklart ligger den formella makten hos organisationen som äger innovationen. Men det man allt mer inser är att den formella makten är förhållandevis ointressant. Vad som sker i praktiken är det som gäller. Och, poängen är att samhället idag inte har råd med att några sitter i slutna rum och tar fram nya saker som man sedan upptäcker inte föll i god jord och så sätter man sig ånyo i slutna rum och ändrar. Det är bättre att göra det tillsammans från början.

Det är klart att det finns en del svårigheter här, men den grundläggande inriktning är tydlig: Öppenhet och samskapande. Allt annat innebär att man ligger efter de som leder utvecklingen.

Fördelningspolitik? Eller innovation?

Tomas Edselius, VD AIK Fotboll gjorde ett inlägg på DN Debatt för några dagar sedan. I fokus är kritik mot den fördelningsmodell som SEF för närvarande använder och som gör att intäkter för sändningsrättigheter och central sponsring snedfördelas. Kort uttryckt handlar det om att ta från de som genererar intäkterna, enligt Tomas AIK och andra storstadsklubbar, och ge de till de mindre. Inlägget ska ses i ljuset av den utredning av fördelningsmodellen som pågår.

Jag kan sympatisera med synpunkten att fördelningen möjligen ska se lite annorlunda ut. Vad jag dock inte riktigt hänger med på är alla de antaganden som Tomas gör kring vad en sådan förändring kommer leda till. Resultatet kommer tydligen med automatik göra att vi får fram ett par storklubbar som kan ta upp kampen med de europeiska storklubbarna. Det tror jag är en mycket förhastad slutsats.

Tomas menar att istället för att få så stor (orättmätig enligt honom) andel av gemensamma pengar, så ska småklubbarna satsa på idéer, innovationer, rekrytering, publik och sponsring. Han ger Häckens arbete med Gothia Cup och Elfsborg som exempel.

Jag håller helt med honom om vikten av idéer och innovationer och att det självklart inkluderar även de stora. Istället för att fokusera för mycket på intäktsfördelningen borde kanske även Tomas eget fokus ligga på att höja totala intäkterna. Jag menar, även om AIK får 10 miljoner till, så är det långt kvar till t ex FC Köpenhamn.

En riktig satsning kräver mycket mer pengar. Här har vi ett problem med en liten lokal marknad som inte är värd så mycket TV-mässigt. Varje omförhandling ger små summor som klubbarna sedan träter om. Kanske dags tänka om. Fixa en miljardär till en svensk klubb, som i Chelsea, Man City, PSG. Hitta en person som blir triggad av att ta en svensk klubb till Europatoppen. Ägandet kan säkert lösas på smarta sätt. Att satsa på engelska klubbar är ute, franska klubbar verkar nu vara inne och svenska klubbar kan vara nästa grej. Hitta någon som ser de värden som t ex AIK har och som man kan kommersialisera på global nivå. Varför inte skapa en hype kring en svensk klubb och sälja sändningsrättigheter till något avlägset land för dyra pengar? Svensk musik har ofta gått bra i Japan, varför inte svensk fotboll?

Olika syn

Olika syn, säger Rolle Nilsson. Jo, jo. Borde man inte ha klarlagt vad man har för syner redan tidigare? Eller gjorde man det, för att sedemera upptäcka att både FCK:s rekryterare och Rolle hade mindre lämpliga “syner” än vad som krävdes för att få laget att prestera på önskad nivå? Kanske underskattade FCK sin personal? Ja, vem vet? 

Varför är det så svårt för fotbollsorganisationer att ta hjälp av expertis på området rekrytering? Varför tar man inte hjälp av personer som kan hjälpa till att skapa en grundad förståelse av vad det är för resurser man har och hur de kan organiseras för att skapa goda prestationer? 

I senaste numret av Magasinet Fotboll får man läsa att en annan gammal MFF:are, Patrik Andersson, ska bli tränare.  Han vill “lyfta svensk fotboll en dimension”. Hur ska han då lyckas med det? Citat: “Och det är viktigt att kunna legitimera det man säger när man ska få ett tjugotal spelare att prestera. Det kan jag. När jag säger något till en spelare är det inte för att jag läst det i någon bok eller sett det på tv, utan för att jag själv har varit med om det.”

Är det så?

1) Engelsk elitfotboll har dominerats av tränare som “själv varit med om det”, men som misslyckats kapitalt som tränare. Kenny Dalglish är ett av få undantag. Detta vet vi. Lyfter man blicken ser man detta överallt runt omkring oss även i Sverige, på alla nivåer. Duktiga fotbollsspelare som är urusla på att instruera, på att bygga lag, på att identifiera och matcha talanger, på att säga rätt saker vid rätt tillfällen, på att hitta just de övningar som gör att just det här laget med dom här spelarna “kickar”.

2) Att vara en högpresterare, oavsett om det är fotboll, piano, matematik,… är en sak. Det finns ingen som helst logik i att det automatiskt skulle gör en till en bra tränare.  Visst kan det hjälpa att man upplevt nervositeten att stå på scen inför tusentals åskådare. Men det är inte samma sak som att det gör att man kan hjälpa skådespelaren att hitta rätt uttryck för sin karaktär, eller pianisten att hitta rätt känsla.

Vill vi lyfta svensk fotboll behöver vi givetvis personer som varit “med”. Men vi behöver framför allt personer som vågar läsa böcker och artiklar och ta till sig vad andra har lärt och kombinera det med sina egna erfarenheter. Vi behöver personer som nyfiket utmanar både sina egna och andras föreställningar. Vi behöver framför allt intelligenta (mätt på alla möjliga sätt) personer på centrala positioner i våra föreningar. Huruvida de själva kan kicka en boll eller inte är irrelevant. Legitimitet skapar man hellre genom att de metoder man använder (be-)visar att de är framgångsrika. Historia är just historia, inte framtid. För att lyfta oss, behöver vi innovationer, inte “veta hur det var”.

 

Har forskningen glömt Football Management?

I en populärvetenskaplig artikel publicerad i Svensk Idrottsforskning förra året (2010) rapporteras från en pågående översyn av forskning om Football Management. Rubriken är Har forskningen glömt Football Management? Det är få företagsekonomiska forskare i Sverige som intresserar sig för ledning av fotbollsklubbar. Det är som om området är bortglömt. Visst finns det en del enstaka artiklar om olika aspekter, men det är näst intill omöjligt att hitta forskning som tar tag i den grundläggande frågan: hur kan ledningen öka effektiviteten i klubben?

Läget är oroande. Tror vi att det är nödvändigt med forskning om fysiologiska aspekter av fotbollen, är det lika nödvändigt med forskning om ledningsarbetet. Särskilt intressant är det att det inte verkar finnas någon forskning om sådant som kreativitet, innovation, entreprenörskap eller organisationsförändringar – trots att det kanske är just det som behövs i många klubbar.