Football150: om dam- och flickfotboll

Damfotboll diskuterades under Football150 konferensen av flera, bl a Karen Espeland och Jennifer Doyle. Den sistnämnda bekräftade att PIa Sundhage verkligen uppskattades av spelarna i USA. Hon berättade också om hur svårt det är att få igång en nationell liga, då kostnaderna är så höga. Främst är det resekostnaderna som tynger.

Det här med resekostnader känner jag igen från ett helt annat sammanhang: flickfotboll i Småland. Ju äldre flickorna blir, desto färre lag och desto längre resor. dessutom tar det längre tid. Just när flickfotbollen är som mest sårbar försvårar de långa resorna än mer. Hur mycket mer är dock oklart. Mig veterligen har ingen tittat på detta. Frågan är om detta leder till en del flickor slutar spela? Vidare kan man fråga sig om det skulle behövas särskilt finansiellt tillskott, ett slags resebidrag, till just denna verksamhet? Om man nu verkligen vill främja flickors fotboll vill säga. Kan vara värt tänka på.

Aktuell är också publikfrågan. Flera rapporterar att det finns en potentiell publik men den är svår att få till arenan. Frågan är om det inte är dags pröva detta att ha en speltid som gör att det lokala elitlagets matcher inte krockar med så många herrmatcher. Lördag kl 15 är till exempel inte en bra tid, då många lokala herrmatcher går. Min tro är att många tjejer väljer herrmatcherna före dammatchen. Men det är bara en tro, som andra gärna får motbevisa.

 

Football150: Fotboll och konst

En annan ingång till frågan vart fotbollen kommit på de 150 år som engelska FA funnits, är att se på relationen mellan fotboll och konst. Professor Jennifer Doyle från University of California hävdar att konstnärer numera ska ses som en del av idrottsgemenskapen, snarare än något utanför. På sin blogg, The Sport Spectacle kommenterar hon särskilt visuell konst och idrott.

År 1953, vann LS Lowry en konsttävling som FA anordnade till sitt 90-årsjubileum. Hans tavla Going to the match, köptes 1999 för 2 miljoner pund av Professional Footballers Association. En poäng är att den, liksom många andra konstverk betonar det som händer före matchen. Det är en social händelse med stor betydelse. En reflektion kring det är att man kan fundera på hur mycket klubbarna tar hänsyn till detta. Visst, det har blivit någorlunda populärt att ha hoppborg och diverse aktiviteter utanför arenan. Men, hur ser vägen till arenan ut? Vad händer längs med den? Kan man göra något mer av den?

En annan notering som gjordes på konferensen att det finns mer konst om det runt omkring spelet på plan, än om spelet på plan. En snabb tanke är att det kan bero på svårigheten att ställa upp sitt staffli inne på arenan…?

Möjligen lite långsökt koppling kan därför göras till den forskning som Joanna Welford och Borja Garcia håller på med. De har tagit fram en app som supportrar använder för att ta bilder från sitt “fotbollssupportande” och tagga det utifrån bestämda kriterier. De kan vidare spela in en “dagbok” kopplat till respektive match. Detta audio-visuella material används sedan som underlag för intervjuer. De kunde därför mycket tydligt visa hur en del supportrar upplevde tomheten på vissa läktare, men också hur den fysiska statusen på många arenor är erbarmlig. En del foton på herrtoaletterna vill man helst glömma.

Tänk om klubbarna hade en sådan direktkontakt med sina supportrar, som med uppladdade bilder nästan i real-tid kan visa på problem – eller glädjeämnen för den delen?