Om rekrytering

När “vanliga” organisationer arbetar med rekrytering brukar vi säga att det är mycket viktigt att det är tydligt vad som ingår i rollen och att den personen man väljer ut är klart införstådd med detta. Det måste finnas en matchning här.  “Normalt” är det någon som tar tid att arbeta fram och stämma av.

Fallet Helsingborgs IF ger intryck av att följa en helt annan linje. Här går det istället undan. På presskonferensen presenteras Henrik som manager och tränare. Det sägs ha tagit en vecka. Vad detta innebär framstår som mycket oklart, särskilt om man också lyssnar på andra intervjuer och ställer det i relation till Roars förändrade roll och hur han uttrycker sig. Kan man ens vara både manager och tränare? Det finns anledning till tvivel i alla fall när man är chef över sig själv. Hur ska han kunna avsätta sig själv som tränare?

Detta är ett exempel på hur människor blir fångade av en idé (Henke rill HIF), ser att det är möjligt och sedan tar extremt snabba beslut. Någon djupare analys, struktur eller förståelse finns. HIF:s ordförande säger att det finns en bakomliggande diskussion. Det är dock tydligt att det inte är matchat fullt ut med de aktörer som nu berörs. Roar hänvisar flera gånger till att det är så nytt allting, så…

Att göra en så snabb rekrytering till så centrala positioner är “normalt” sett inte att rekommendera. Inom fotbollens värld fortsätter det dock vara norm. Tycker de verkligen att det är en framgångsrik strategi? Jag vet inte jag…. Jag önskar HIF, Henrik, Roar, m fl allt gott, men för en organisationsanalytiker som mig ringer varningsklockorna.

 

Kaizen

Snubblade in på denna artikel om hur Nanne Bergstrand arbetade med Kaizen i Kalmar FF. Samma år kom en intern artikel om detta på KFF:s hemsida. Livet är ett mysterium. Om vi förstår det som något positivt främjar det ett nyfiket sökande efter… ja egentligen nog vad som helst. Vilket i sig gör att man utvecklas.

Kaizen blev ju populärt när det lyftes fram som en metod i japanska bilföretag (Läs t ex Imai:s bok Kaizen från 1986). Det handlar om vardagliga ständiga förbättringar. En mindre bra version av detta (tycker jag) är att man ska ha formella möten varje vecka och diskuterar hur man kan förbättra kvalitén. Imai själv lyfter den filosofiska aspekten av detta, av att man verkligen vill förbättra det man håller på med. Då behövs inga formella möten. Då genomsyrar det allt man gör hela tiden. Att man sedan kan ha nytta av möten ibland, det är en annan sak.

Osökt kommer jag att tänka på Gunde Svan som sägs ha experimenterat med storleken på handduk att torka med sig efter duschen. För stora handdukar tog för lång tid. Och han ville ju inte lägga tid på att torka sig om han kunde lägga det på något mer utvecklande.

Jag undrar hur många fotbollsspelare som tänker likadant. Letar de sätt att knyta skorna snabbare så att de kan skjuta ett skott extra på träningen? Funderar de på om frisyren påverkar snabbheten negativt? Utvecklar de metoder att slappna av snabbare så återhämtningen kommer igång snabbare? Jag har i nuläget ingen aning. Vet du?

Fotbollsledares syn på ledarskap

Med tanke på den debatt som nu förs kring ledarskap inom idrotten är det intressant att läsa uppsatsen Idrott som en demokratisk skola av Emelie Wallgren. Den kom år 2011 och handlar om fotbollstränares syn på ledarskap. Där kan man bl a få läsa om ledare som erkänner: “Ibland hetsar vi killarna för mycket” och att de inte välkomnar alla som vill spela till sitt lag. Dessa saknar ledarutbildning. Författaren problematiserar detta i förhållande till bl a dokumentet Idrotten vill.

Hon drar slutsatsen att i många avseenden är idrott en demokratisk skola för ledarna. Vad hon inte så tydligt diskuterar är i vilken utsträckning de ledare som hänvisas till i föregående stycke, i praktiken lär ut demokrati till sina spelare eller om de lär ut något annat.

Jag är själv tveksam till om det är så mycket demokrati som lärs ut i lagidrottsföreningar. De som medverkar i ledandet av själva föreningen “brottas” ju med demokratin. Men övriga? Hur många av barnen och ungdomarna ser egentligen röken av detta? Är det inte tvärtom en auktoritär ledning som ofta lärs ut? Tränaren tar ut laget och bestämmer bytena? Det är åminstone värt att fundera på.

 

Nivåindelning – många bottnar

Nu “rasar” föräldrar och andra mot det som Vasalunds IF gör i och med att de fr o m att barnen är sex år, indelar dom efter nivå. Många reagerar starkt. Det kanske de ska göra. Jag hävdar dock att det finns många bottnar i detta. Föreningen anger själva att de sett positiva effekter av den nivåindelning man redan hållit på med det i två år. Argumentet är att de som kommit längre dominerar för mycket och därmed hindrar de inte kommit lika långt. En kollega sade då att “de får ju lära sig passa till de sämre då”. Ja, det ligger en poäng i det.

I artikeln som länkas till tidigare menar en förälder att “…all forskning och erfarenhet som finns stöder ju att man ska selektera så sent som möjligt.”. Jo. Men föreningen verkar inte anse att de selekterar i syfte att slå ut, utan i syfte att utveckla.

En klok student på CSM-programmet i Växjö kommenterade: “- Men man delas ju i skolan in i olika grupper beroende på hur bra man är på t ex matte.”. På min tid kunde man välja särskild respektive allmän matematik (och engelska). Handlade det också om “selektering” – i för unga år? Jag är tveksam. Mest för att jag är tveksam till det mesta kring för snabba uttalanden kring detta med talangutveckling. Det börjar bli ett så “hett” ämne att det så att säga “blixtrar” till alldeles för snabbt. Huruvida en viss praktik, t ex nivåindelning av 6-åriga fotbollsspelare, är dålig eller inte, beror på många saker. Och även om vi tar hänsyn till dom så vet vi inte riktigt hur vi ska bedöma vad vi menar med “dålig” eller “bra”.

En avstickare: fotbollsspelaren Torbjörn Nilsson har berättat att han fick utskällningar av sin – i sitt tycke – dålige fotbollstränare. Han knöt näven och tänkte att han minsann skulle visa den “j-vln”. Och så skulle han själv inte bli som tränare. MEN, som han själv insåg. Vad hade hänt om han hade varit tränare åt sig själv, och varit så där lyssnande, pedagogisk, coachande…? Hade han knutit näven då? Hade vi då vetat vem Torbjörn Nilsson är?

Så… visst låter det magstarkt att nivåindela sexåringar. Men samtidigt, det bästa är nog att låta dom prova och utvärdera det hela. Här skulle forskare kunna vara behjälpliga. Med sina kritiska ögon kan de hjälpa till att belysa det hela ur olika vinklar. Detta för oss nog mer framåt än att sätta stopp och införa regler – utan en mer fördjupad diskussion.

Kom igen gubbar

Sveriges Radio sände P1 dokumentären Kom igen gubbar i för ett vecka sedan. Den utspelar sig i IFK Göteborg under säsongen 2012. Reportern för samtal med tränaren Mikael Stahre och materialaren Bertil Lundqvist. Det är inte helt klart vad syftet med dokumentären är, förutom att reportern är intresserad av det här med “att vinna”.

Reportern Louise Jacobsson är inte särskilt insatt i fotboll, vilket adderar en intressant “spänning”. Det är ofta med främlingens ögon vi kan avslöja taget-för-givna-antaganden. Som när hon inte kan förstå varför spelarna – och tränaren – inte klarar av att hon är med i taktikrummet vid en genomgång inför premiärmatchen. “24 killar och så kommer det en tjej. Du blir mer intressant än …tränaren”. Så varken spelare eller tränare klarar av att fokusera. En reflektion, som reportern inte gör, är att mer professionella än så är alltså inte spelare och tränare. För in en tjej i detta sammanhang och männen blir helt förvirrade. Men visst, det var säkert för att hon hade en mikrofon (…).

Både outtalat och uttalat framskymtar föreställningen att ingen som är lite utanför förstår. Att det finns en särskild jargong är ingen nyhet. Men ändå blir jag själv lite förvånad över hur Stahre, en elittränare som säger sig vara “en vinnare” uttrycker sig gentemot spelare. Inom den “vanliga” företagsvärlden talar om “bullshit-bingo”, vilket är en ironi över att många chefer använder tomma ord som låter “inne”. På samma sätt sprider Stahre ord omkring sig vars betydelser framstår som mer än oklara. “Switcha mode” är bara ett av flera spännande uttryck.

Ibland känns det som att det enda det handlar om att med tuffast stil säga att “vi är vinnare, inte förlorare. Vi kör som satan. Vi är jävligt bra…” osv. Som om det i sig självt leder till att man vinner.

Det handlar bara om att pumpa upp sig med självförtroende, att hata att förlora, för då vinner man. Och visst kan det ligga något i det. Stahre är ju inte ensam om att tala i dessa termer. Jag skulle dock gärna se/höra ett mer genomtänkt resonemang om logiken i detta och hur det fungerar. Om det nu fungerar. För något verkar halta. För när Stahre förlorar är han ändå en vinnare. Vilket då ju gör det logiskt att komma till slutsatsen – som Stahre gör – att han vunnit mycket mer än han förlorat. Men vad han egentligen menar blir ju rätt oklart.

Man kunde ju trott att han skulle prata om de olika typer av mål vi kan tala om: resultatmål, prestationsmål och processmål. En etablerad indelning i idrottspsykologin. Men Stahre gör inte det. Inte i det här sammanhanget i alla fall. Han vecklar in sig i något resonemang som påminner om detta, men ändå inte.

Ett intressant citat är: “För i morgon är det en jävligt kul match, eller hur? För när är det kul? När vi vinner.”. Man anar att de han talar till inte är helt övertygade. Det verkar inte hänga med. Det är stora, tuffa ord, men oklar logik.Det blir lite samma känsla som när man åker bergochdalbana i texter av eller baserade på Deleuze eller Derrida eller andra poststrukturalistiska filosofer. Det låter ju häftigt, men är i många fall just en “ride”, inte så mycket mer.

Jag känner inte Stahre. En dokumentär av detta slag innebär också givetvis en vinkling som döljer andra vinklingar. Det finns dock anledning till eftertänksamhet och reflektion. Vad det är för tränar- och ledarskap vi har inom svensk elitfotboll. Och vilket vill vi ha? Kanske skulle vi våga “konfrontera” de föreställningar som finns inom fotbollen med de som finns utanför? Det skulle vara roligt att få vara med i ett sådant samtal. Kanske skulle vi kunna komma (ännu) längre?

 

Dalsjöfors ännu ett exempel

För några dagar sedan lämnade Dalsjöfors GoIF in en konkursansökan till Borås tingsrätt. (se fler artiklar här, här, här och här och här)  Orsaken sägs vara ett underskott på 1,4 miljoner. Det är mycket tråkigt. Dock hade det kunnat undvikas. Låt mig få utveckla.

I SvFF.s analys av elitklubbarnas ekonomi år 2010 noteras att Dalsjöfors GoIF klarade att kvalificera sig till allsvenskan trots låga intäkter (934 tkr). Det anmärkningsvärda var väl dock egentligen att de gjorde det trots låga kostnader (905 tkr). Flera var lite överraskade över avancemanget, dels med tanke på lagets kvalitet, dels ekonomin. I konkurrerande klubbar gjordes analyser kring vad det skulle kosta att klara sig kvar i allsvenskan. I ett fall landade man på 4-5 mkr. Så stor var (är) skillnaden. Frågan var hur Dalsjöfors skulle kunna klara en sådan ökning? Visserligen ökade bidragen från EFD med ca 1 mkr, men ändå. Vi talar ändå om 2 mkr ytterligare.

Inte helt överraskande blev det en tuff vårsäsong. En poäng på 10 matcher och 41 insläppta mål. Grovt sett fanns det två alternativ. Det första var att satsa rejäla pengar på att värva in storstjärnor som definitivt skulle leverera. Enda chansen att hänga kvar var ju att ta ett antal skrällsegrar mot topplagen. Det andra alternativet var att inte värva, utan se detta år som ett läroår i allsvenskan. Låta de befintliga spelarna få nyttiga erfarenheter att ta med sig till damettan året efter och sedan ännu starkare komma tillbaka. I praktiken var ju chansen redan borta, och eventuella överblivna pengar kunde passa bra året efter.

Som utomstående betraktare kunde man förledas tro att klubben skulle välja det andra alternativet. Man hade ju legat förhållandevis lågt inför säsongen. Det var ju också en tuff resa att göra, rent ekonomiskt.

Förvånande nog valde dock klubben det första alternativet. Man börjar värva, först en VM-målvakt, sedan en back från Kanada, sedan från USA. För varje rapport satte i alla fall jag lite i halsen. Hur tänker man nu? Göra storsatsningar när loppet näst intill är kört? Nog för att det är bra med optimistiskt tänkande, men…? Eller hade de så bra ekonomi att de såg chansen att knipa dessa värvningar nu, för att sedan “springa hem” damettan kommande år? Eller var värvningarna gratis?

Tyvärr hjälpte inte värvningarna, det blev bara totalt 8 poäng. Säsongen i Allsvenskan gav ett redovisat underskott om 240 tkr, vilket inte är en katastrof sett till totala kostnader om 4,1 mkr. På ett sätt en imponerande ökning av omsättningen på bara ett år. Å andra sidan är -240 tkr ändå just en brist på 240 tkr. Och allt hänger på hur kommande år ser ut.

Tyvärr kan vi nu se att det inte såg bra ut. Ekonomin var inte god. De drömmar man haft om intäkter har inte slagit in, gapet till kostnaderna för stort.

Många tråkigheter kommer i och med detta och jag lider med föreningen. Det “tråkiga” är att det förmodligen hade varit möjligt att undvika detta. Bedömare talar om vanskötsel och dåligt ledarskap. Det ligger säkert något i det. Jag vill dock lyfta fram bristen på strategiskt tänkande som en förklaring.

Det är ju alltid lätt att vara efterklok. Inte desto mindre vet jag hur vi i Östers IF damfotboll resonerade just år 2010 och såg framför oss precis den utveckling som Dalsjöfors fick. Östers IF herrfotboll gjorde liknande felsatsningar för ett antal år sedan, då man råkade gå upp ett för tidigt. Forskning från elitfotboll i bl a England visar också på liknande berättelser.

Ett grundproblem är att man tänker för kortsiktigt, inte tillräckligt strategiskt. Fokus sätts på “nästa säsong”. Många har därmed svårt att acceptera en degradering när man väl fått ett aldrig så oväntat avancemang. Först pratar man om en långsiktig satsning… och sedan när det börjar se allt sämre ut, börjar paniken sprida sig och …. man börjar sprida pengar omkring sig.

Ett mer strategiskt tänkande hade varit att från början se året i allsvenskan som ett läroår och kanske till och med ett år som man kan skapa ett litet överskott – tack vare den kraftigt höjda EFD-bidraget – och sedan tänka sig år tre vara tillbaka i allsvenskan, starkare på alla plan. Då får man inte panik när poängen uteblir, utan accepterar helt enkelt situationen. För man ser ett annat mål än “klara sig kvar till varje pris”.

Jag märker dock att många har svårt med detta strategiska tänkande. De kan vara duktiga ledare och duktiga ekonomer utan att för den skull vara skickliga i strategiskt tänkande. Det kan därför vara användbart att ta in sådan kompetens utifrån när man befinner sig i utmanande (roliga, såväl som mindre roliga) situationer.

Jag betonar att detta är en utomstående betraktelse av Dalsjöfors GoIF. Kanske finns det helt andra och bättre förklaringar. Som tankemönster tror jag dock ändå det finns en del att reflektera kring här. Jag tror att dylikt strategiskt tänkande är ett, av flera möjliga sätt att undvika fler konkurser för föreningar som vill uppåt. Det gäller dock att få med alla centrala aktörer på strategin: spelare, tränare, styrelse, sponsorer…. Så att exempelvis sponsorer inte sticker efter ett år. För då är ju hela satsningen meningslös från början. Eller hur?

 

 

Styra och ställa eller yra och skälla?

Olof Mellberg höjs av många till skyarna. Visst han ger 110% och gör mycket bra. Men när man tittar närmare på hans agerande genom åren kan man också se att han flera gånger inte gjort rätt jobb i försvarsarbetet, med baklängesmål som följd. Jag hävdar att det är ett mönster, som illustrerar varför han inte blivit den världsback som många vill ha honom till.

Felen handlar om att han antingen slarvat/kommit snett i situationen eller så har han varit så övertaggad att han blandat sig i medspelares försvarsarbete med strul som följd. Ibland funderar jag på hur han tänker, om han nu tänker eller om det bara handlar om instinkt. Där en back som John Terry “styr och ställer“, uppfattar jag faktiskt Olof Mellberg mer som en som “yr och skäller“.

Olof kan vara precis över allt på planen ibland. Han yr omkring på ett sätt som inte bidrar till stabiliteten i en ej ihopspelad backlinje. Det hindrar honom dock inte från att kunna bli arg och fräsa omkring sig. Och det är väl ok, om det leder till ordning och reda i leden. Men det verkar ju inte riktigt som att det är så det blir. Tvärtom har vi ju släppt in en del enkla mål om man säger så. Det hjälper ju inte då om han farit som en furie hit och dit och till och med gör mål. I EM borde han nog istället varit mer central och dirigerat de andra istället.

Flera gånger under Ukraina-matchen, när de attackerade på vår högerkant är Martin Olsson placerad vid vår straffpunkt. BÅDA mittbackarna är alltså längre ut till höger än straffpunkten. D e t  ä r  i n t e  b r a. För det leder till enormt överflyttningsarbete då Ukraina spelar över till högerkanten. Vilket skedde OFTA. Det åtgärdar vilken mittbacksgeneral som helst. Men inte Mellberg. Han var nog mer fokuserad på sitt eget spel. Så framstår det i alla fall.

Englands 2-2 kan också diskuteras utifrån att det inte verkar vara någon som styr försvarsarbetet. Varför springer både Sebastian Larsson och Jonas Olsson som galningar ut mot Walcott, som ju alla vet är en storskytt…? På reprisbilder ser vi att ytterligare spelare är på väg ut mot skytten. I min värld är inte detta Hamréns sak, utan den som styr försvarsspelet i handling, dvs Mellberg.

Jag hoppas därför att det blir som en del säger, att Mellberg nu lägger av i landslaget och att vi kan hitta ny mittbacksgeneral. Missförstå mig rätt, jag gillar Mellberg, men han är i mina ögon inte den dirigent som behövs när spelet numera går så snabbt som det gör. Och det är i mina ögon nyckeln för att Hamréns dröm ska gå i uppfyllelse.

Spela på bästa fot

Läste i helgen “Spela på bästa fot. Om att leda med glädje”, skriven av Pia Sundhage och Elisabeth Solin. Boken består av dagboksanteckningar från 2008, då hon som förbundskapten för USA:s damer tog OS-guld. I slutet av varje kapitel gör Elisabeth några reflektioner, ibland utifrån ledarskapsteorier, i syfte att ge inspiration åt chefer i andra typer av organisationer (än fotbollslag). Hon var under perioden mentor åt Pia (och är det fortfarande vad jag förstår).

Boken har fått blandade recensioner, bl a här. Jag har också blandade känslor. Det som är bra är avsnitten där hon visar hur hon försöker åstadkomma förändring hos spelarna. Hennes första möte med spelarna inleder hon med att sjunga Bob Dylan (Times they are…). Det visar ett stort mod och på en spännande inställning till hur man bygger relationer som ska leda till förändring. Hon känns vibrerande nära spelarna och gruppen. Här har många något att inspireras av. Pia visar också sin förmåga att leta efter och upptäcka processer som pågår under ytan, vilket är viktigt för att skapa en bra grupp. Osökt undrar jag lite över om samma kompetens fanns inom svenska herrlandslaget tidigare. Det är också en blick in i en annorlunda värld, väsensskild från villkoren för svenska fotbollstjejer.  Att ta ut truppen till tävlingar får helt andra konsekvenser än här.

Reflektionsavsnitten däremot skummar jag över. Jag kan dock tänka mig att en del finner dom intressanta. Det är i alla fall ett försök till att “flytta över” detta till andra sammanhang. För mig blir det dock lite väl lättsmält.  Jag blir också lite tveksam inför det faktum att Elisabeth säljer föreläsningar där hon föreläser om Pias ledarskap. Jag förstår ju att det kan finnas en poäng, men det blir ändå lite konstigt… Det är väl Pia själv man vill höra.

Nåväl, läser man dagboksavsnitten får man en intressant inblick i en spännande resa och ett antal exempel som kan inspirera till ledarskap både i och utom idrottens värld. Ambitiösa fotbollstränare borde särskilt få en del att fundera på. Det finns sämre böcker inom genren än denna.

Kulturskillnader i Halmstad BK

Så var det dags igen. Tränare sparkas. Denna gång Josep Clotet Ruiz, efter ett helt halvår i Halmstads BK får han gå. I Hallandsposten citeras klubbens ordförande:

“– Kanske att det var lite naivt att tro att det skulle fungera med tanke på att spelartruppen inte var anpassad efter Peps spelsätt. För till slut blev kulturskillnaderna för stora.”

Jo, det var nog naivt. Det tråkiga är att det inte hade kostat särskilt många tusenlappar att få reda på detta tidigare.  Det finns etablerad kunskap om det här med organisationskulturer (där idrottsföreningar inte skiljer sig från andra organisationer) och hur man möjligen kan lyckas med kulturförändringar. Och ja, det är svårt, mycket svårt och kräver djup kunskap. Detta kan man lära sig om man läser någon eller några böcker eller pratar med forskare inom området. Eller varför inte kontakta oss, som förutom bokskrivande och forskning dessutom fungerar som konsulter? Om det nu var en kulturförändring ni ville ha, hade vi kunna tala om vad som är realistiska förväntningar. Att lyckas med det på 6 månader är inte realistiskt, till exempel. Eller kanske någon rekryteringsfirma, som kan hjälpa till att göra en ordentlig kompetensprofil och matcha det med sökande? Är det inte dags att börja nyttja den komptens som faktiskt finns här ute? Det kan ge viktig kompletterande information. Och vi är bra mycket billigare än uppsagda tränare som kvarstår på lönelistan. Jag lovar.