Behöver vi kunna prata med varandra?

Det sägs nu att Malmö FF anställer språklärare för att hjälpa Yotun och Carvalho, som bara pratar spanska. Jag gillar MFF, men det här förstår jag inte. Om det stämmer att man inte från dag 1 satte in språklärare har man gjort sig skyldig till en rejäl blunder. Hur kan man ens tänka sig denna idag, år 2015, att man kan spela på absoluta toppnivå utan att kunna kommunicera (nästintill) perfekt med varandra? Särskilt, med tanke på att det är många nya spelare, som är ovana vid varandra, borde kommunikation vara mycket hög prioritet. För det är ju trots allt på planen, i högt tempo som matchen spelas.

Det går att tänka sig att MFF har haft något slags kommunikationssystem, t ex pratat på engelska, men det låter som om man inte tagit detta på riktigt allvar. Vill vi ta fotboll på allvar som en professionell verksamhet måste vi gå hela vägen. Då är kommunikationen central.

Tvärsäkerhetens osäkerhet..

Malmö FF blev igår klara mästare. Detta trots att många tyckte att man hade sålt guldet när man sålde Tokelo Rantie. Nu kom ju Guillermo Molins in istället och trots att en del var tveksamma till en början är det svårt att förneka hans betydelse för att guldet nu ändå hamnade i Malmö.

Poängen jag vill göra här har inte med Malmö FF i sig att göra, utan med ett genomgående drag inom fotbollsvärlden: tvärsäkerheten. Vart man än vänder sig kan man bli förvånad över hur tvärsäkra många är på mycket när det gäller fotboll. Det omfattar allt: spelsystem, träningsmetoder, spelarköp, motståndare, osv. Tvärsäkerheten avser både vad som är möjligt och inte möjlig respektive vad man ska och inte ska göra. Ett exempel är det som kom fram när det stormade kring Helsingborgs IF tidigare i höstas. Det kom då fram kritik mot tränaren Roar Hansen. Ett citat från AB.

“- Saknas strukturen, auktoriteten och konsekvenser för när folk inte sköter sig eller gör misstag tar man det med sig in på träning. Därefter tar man det med sig in på match och då påverkar det resultaten.”

Bakgrunden sades vara att Roar tagit bort bötessystemet. Detta skulle han inte ha gjort – enligt spelaren. För det är ju omöjligt att inte ha bötessystem när det gäller vuxna män som spelar fotboll. Det är ju självklart. Eller hur?

Roar själv blev arg och svarade lika tvärsäkert att det här inte var något “jävla dagis”. Och det är det ju inte. Eller hur?

Ett bekymmer är att våra grunder för att vara tvärsäkra är tvärsäkert oklara. Hur mycket folk än vill tro på att det VET hur det är eller ska vara, så är det lika mycket slump som något annat som ligger bakom att de senare kan få rätt.

Vad som dock är tvärsäkert är att när två tvärsäkerheter möts så blir det en kraftig kollision. Sannolikheten för en konstruktiv lösning/uppgörelse är tvärsäkert låg. Vilket… kanske kan ses som ett bekymmer om man vill ha en effektiv (fotbolls-)organisation.

Just idag vill jag därför se Malmö FF:s guld som en möjlig (dock inte tvärsäker) illustration av att man kanske inte alltid ska vara så tvärsäker. Det kan gå på många olika sätt och det finns många olika sätt att förstå saker och ting. Kanske krävs det bötessystem, kanske inte. Kanske ska man förstå ett fotbollslag som ett dagis, kanske inte. Med lite mindre tvärsäkerht som grund kan man lite mer konstruktivt utforska andras idéer. Det leder till fler möjligheter vilket är bättre. Det är jag tvärsäker på. Tror jag.

 

 

 

 

Olika syn

Olika syn, säger Rolle Nilsson. Jo, jo. Borde man inte ha klarlagt vad man har för syner redan tidigare? Eller gjorde man det, för att sedemera upptäcka att både FCK:s rekryterare och Rolle hade mindre lämpliga “syner” än vad som krävdes för att få laget att prestera på önskad nivå? Kanske underskattade FCK sin personal? Ja, vem vet? 

Varför är det så svårt för fotbollsorganisationer att ta hjälp av expertis på området rekrytering? Varför tar man inte hjälp av personer som kan hjälpa till att skapa en grundad förståelse av vad det är för resurser man har och hur de kan organiseras för att skapa goda prestationer? 

I senaste numret av Magasinet Fotboll får man läsa att en annan gammal MFF:are, Patrik Andersson, ska bli tränare.  Han vill “lyfta svensk fotboll en dimension”. Hur ska han då lyckas med det? Citat: “Och det är viktigt att kunna legitimera det man säger när man ska få ett tjugotal spelare att prestera. Det kan jag. När jag säger något till en spelare är det inte för att jag läst det i någon bok eller sett det på tv, utan för att jag själv har varit med om det.”

Är det så?

1) Engelsk elitfotboll har dominerats av tränare som “själv varit med om det”, men som misslyckats kapitalt som tränare. Kenny Dalglish är ett av få undantag. Detta vet vi. Lyfter man blicken ser man detta överallt runt omkring oss även i Sverige, på alla nivåer. Duktiga fotbollsspelare som är urusla på att instruera, på att bygga lag, på att identifiera och matcha talanger, på att säga rätt saker vid rätt tillfällen, på att hitta just de övningar som gör att just det här laget med dom här spelarna “kickar”.

2) Att vara en högpresterare, oavsett om det är fotboll, piano, matematik,… är en sak. Det finns ingen som helst logik i att det automatiskt skulle gör en till en bra tränare.  Visst kan det hjälpa att man upplevt nervositeten att stå på scen inför tusentals åskådare. Men det är inte samma sak som att det gör att man kan hjälpa skådespelaren att hitta rätt uttryck för sin karaktär, eller pianisten att hitta rätt känsla.

Vill vi lyfta svensk fotboll behöver vi givetvis personer som varit “med”. Men vi behöver framför allt personer som vågar läsa böcker och artiklar och ta till sig vad andra har lärt och kombinera det med sina egna erfarenheter. Vi behöver personer som nyfiket utmanar både sina egna och andras föreställningar. Vi behöver framför allt intelligenta (mätt på alla möjliga sätt) personer på centrala positioner i våra föreningar. Huruvida de själva kan kicka en boll eller inte är irrelevant. Legitimitet skapar man hellre genom att de metoder man använder (be-)visar att de är framgångsrika. Historia är just historia, inte framtid. För att lyfta oss, behöver vi innovationer, inte “veta hur det var”.

 

Gefle IF – Humlan som inte kan flyga?

Med anledning av Gefles vinst ikväll mot Malmö FF (2-0), vill jag lyfta fram en uppsats om just Gefle. I studien undersöker författarna hur Gefle IF kan stärka sitt varumärke. De konstaterar att föreningens kärnvärden inte är tillräckligt tydliggjorda och de är därför svåra att kommunicera externt. En del talar om 90-minutersfilosofin, men denna är inte spridd.  Man vet inte riktigt vad som gör föreningen unik, även om flera pratar om att man gör det omöjliga möjligt – man flyger trots att man är en humla. Än så länge har man dock inte omvandlat detta till kärnvärden som kan kommuniceras. När man lyckas med det, tror författarna på större ekonomisk framgång för föreningen. Det tror jag också. Trevlig läsning!

Snabbt namnbyte

Lite snopet måste det ju vara för Swedbank att Malmö FF måste byta namn på sin arena för kvalmatchen mot Dinamo Zagreb. Nu kanske inte dom hade tänkt sig en satsning i Kroatien, men ändå. Det blir allt snårigare det här med vad man köper – eller inte köper. Man kan inte ta någonting för givet utan behöver ha ordning på paragraferna…

Lite mer nyans, tack.

AIK säljer nu T Bangura för runt 30 miljoner. Kommentarerna haglar. En del grattar, en del är sura för att man nu tror AIK slängt bort guldchansen. Patrik Sjögren i Aftonbladet är kritisk och väljer på journalistvis att bara se två strategiska alternativ för allsvenska klubbar: antingen säljer man så fort man får fram en “stjärna” eller så behåller man dom och riskerar en rejäl smäll om man misslyckas. Han jämför med att gå “all in” på ett casino. Han jämför med MFF och säger att de gjorde det senare. Han glömmer dock att man faktiskt sålt G Molins och att man har högst eget kapital (78 mkr) mot AIK:s 2,8 mkr och näst bäst konsolideringsgrad (109 %) jämfört med AIK:s 5%. Detta trots att MFF gick 30 mkr back 2010. MFF går alltså inte “all in”, utan har gjort en rätt balanserad satsning. Detta ser jag som ett tredje strategiskt alternativ, ett som är bättre än att gå “all in”.  

Som argument för att allsvenska klubbar ska gå “all in” ger Patrik Sjögren att de annars kommer falla ner i avgrunden och att allsvenskan kommer bli ren farmarliga. Några invändningar: är inte allsvenskan redan “i avgrunden”? Är vi inte redan en liga som främst försörjer andra ligor, som t ex den danska och holländska?  Vidare, alla lag, även de i Premier League, måste sälja spelare ibland, även om de inte vill och även om de tappar i slagstyrka. Framgång bygger man inte på att inte sälja. Däremot måste man självfallet ha en strategi för rekrytering som balanserar försäljning. Det är dock en annan sak.

Det är också en annan sak att ha en långsiktig strategi för hur man ska bygga kapital som gör att man kan göra en balanserad satsning. I strategin måste självfallet ingå att man gör affärer  som ger överskott som investeras i nya “projekt” som senare ger nya överskott. I en seriös strategisk satsning vore det konstigt om man inte avsatte rejäla pengar på att hitta och utveckla talanger. Att inte göra det är inget argument för att gå “all in”. Slutligen så tror jag det finns en hel del möjligheter till spännande affärsutveckling som klubbarna idag inte “ser”. Men då gäller det att ta hjälp av den kompetens som finns i affärsvärlden och inte lyssna för mycket på journalisters onyanserade röster.

Malmö FF överraskar – eller inte?

Det blev seger för Malmö FF med 1-0 borta mot Glasgow Rangers i CL-kvalet. Överraskande? Det beror hur man ser det. I HeraldScotland säger managern att publiken hade rätt att bua ut laget, indikerande att laget skötte sig dåligt. De borde ha vunnit alltså. Så har även många kommentatorer i Sverige tyckt – före matchen. En del har pekat på att MFF nu  är mittenlag i Allsvenskan, medan GR (förväntas vara) topplag i skottska ligan.

Men är det verkligen en överraskning, eller är vårt minne bara kort? Har vi glömt att IFK Göteborg under sina glansdagar kunde kombinera framgångar i Europa med mediokra insatser i Allsvenskan? Det är inte ovanligt att fokus hamnar någon annanstans än i nästa match mot säg Kalmar FF. En orsak till att det blev som det blev med IFK är att de i Allsvenskan mötte lag som backade hem och satsade på kontringar. Där skulle de föra spelet. I Europamatcherna mötte de lag som ville föra spelet och därför lät IFK backa hem och kontra. Ungefär så skulle jag vilja beskriva situationen för MFF nu. Inte sällan är dom det bollförande laget som får se upp med kontringar. Mot GR var det mestadels tvärtom, även om MFF tydligen vann bollinnehavet. Man var rätt tungt tillbakapressade i andra halvlek. Tack vare deras teknik och spelskicklighet var det dock förhållandevis lätt att hålla i bollen tillräckligt länge för att det skulle bli jobbigt för GR med avseende på försvarsspelet. Med snabbe Larsson på topp och kloke Figueiredo bakom var MFF också alltid farliga i sina attacker.  Det var riktigt roligt att se.

Returmatchen blir tuff och inget är ännu klart. Men i min värld var det i alla fall ingen överraskning att MFF kunde överraska. Jag tror t o m de kan gå hela vägen till gruppspelet. Tyvärr blir det på bekostnad av framgång i Allsvenskan, vilket skapar problem på sikt. Men det får vi ta då. Låt oss glädjas nu.

Uppsats om fotbollsakademier

För några år sedan kom en uppsats som jämför fotbollsakademierna i Malmö FF respektive IFK Göteborg (Sundström, 2007). Där konstateras att forskningen om akademier är obefintlig. Det gör att uppsatsen främst bygger Tomas Petersons studier om selektions- och rangordningslogiker. Inget ont i det, men faktum är att det finns en del internationell forskning som kunde använts. I Danmark finns några studier, liksom i England. Det blir lite väl mycket fokus på selektion/värvningsstrategier. Det hade varit intressant att få mer inblick i hur själva akademin fungerar i vardagen. Den huvudsakliga frågeställningen: “Vad motiverar förekomsten av fotbollsakademier?” besvaras, men förhållandevis ytligt. Författaren slår fast att fotbollsakademier “…kommer att ge resultat i form av riktigt bra spelare i framtiden.”. Den vetenskapliga grunden är dock oklar. Likaså undrar jag lite över eventuella negativa sidor. Men det kanske får tas upp i en annan uppsats. Tills dess kan denna uppsats ge en första inblick.

Härlig stämning på Råsunda?

Efter matchen AIK – Malmö FF berömde man AIK-supportrarna för att de skapade så bra stämning. Jag känner mig kluven. Vi satt på Östra läktaren och visst var det häftigt att titta upp mot Norra stå. Men det som hände runt omkring mig var mindre häftigt. Vid första  missnöjet med ett uteblivet domslut vräkte, ja fullkomlige vräkte ett antal personer sig upp, vrålade och viftade med armarna. Beteendet upprepades många gånger och följdes av långa haranger med svordomar och könsord. Sedan kom det ju några andra ramsor också, bl a om domaren. Beteendet var så aggressivt att till och med jag hajade till. Det var lite så man undrade om en geting hade stuckit dom i baken och att de var hormonstinna tjurar utan någon som helst urskiljning.

En del barn fanns där. Kanske trodde deras föräldrar också att en sittplats för 200 kr var en “garanti” för att sitta säkert. Och ja, säkert var det väl. Men stämningen var inte särskilt kul, skön, härlig… utan istället aggressiv, hotfull, negativ… utom vid målen förstås. Det var ingen situation jag skulle vilja ha mitt eget barn i.

Jag önskar AIK Fotboll allt gott och de var klart bättre än MFF. Men svensk elitfotboll har verkligen bekymmer när det gäller läktarupplevelsen för oss som inte är aggressiva, hormonstinna, vrålande och svärande 25-åringar…

Gruppdynamikens betydelse allt mindre?

Visst har det blivit en konstig situation i fotbollsvärlden? Innan säsongen ens är igång dyker det upp rykten om att tränaren ska lämna klubben – mitt i säsongen. Detta inte för att klubben i sig vill bli av med honom utan för att han “värvas”. Det senaste exemplet är Roland Nilsson i Malmö FF. Rolle försöker lägga dimråder och hävda att det är först efter säsongen han lämnar, men att det är upp till klubbarna att komma överens. Så klart vill han och FC Köpenhamn att han börjar redan i sommar.

Även om man säkert kan säga att vi får acceptera sådant idag, särskilt som vi spelar vår/höst istället för höst/vår, så är det inte desto mindre något jag inte tycker om. Det är som om man tror att en grupp individer är okänsliga robotar som inte bryr sig om en så världslig sak som vem som är tränare. Att få en grupp lag att “få upp farten” så det blir mer självgående tar tid, men kanske främst närvaro, fysiskt och psykiskt. Att skapa en god gruppdynamik är svårt. Att förstöra en god är lätt. Det är här jag tycker det blir så olyckligt för MFF. Det hinner knappt komma igång förrän de får ställa in sig på att det blir något annat som gäller sen. Det handlar inte bara om “energin” i laget. Det handlar också om trygghet. Vem vet hur Stuart Baxter (om det nu blir han) kommer tänka kring spelsystem, spelidé, spelarna, osv? Det är alltså inte så förvånande att det hackar en del i MFF:s lagmaskineri nu. Det är inte otänkbart att detta stjälper både Champions League-kvalet och serieseger. I så fall ett stort pris att betala.

Nu är Rolle “bara” ett exempel på att det blivit lite märkligt. Den underliggande trenden som det indikerar är bekymmersam. Oavsett om vi talar om idrottslag eller arbetslag i näringslivet är det på sikt ett misstag om man negligerar gruppdynamikens betydelse.