Konferensrapport nr 3

Det första jag gjorde när jag kom till DGI-Byen i centrala Köpenhamn var att titta igenom deltagarförteckningen. Detta föranledde en hel del funderingar. I listan hittade jag representanter bl a från följande klubbar

  • Southampton FC
  • Hull City Tigers
  • FC Twente
  • Azul FC (Mexico)
  • Liverpool
  • IF Lyseng
  • Bröndby IF
  • Juventus
  • Celtic
  • FC Köpenhamn
  • FC Midjylland
  • FC Nordsjelland
  • Manchester United

Inte en enda representant från en svensk fotbollsförening. Om man nu inte ska räkna mig själv som tränare i Östers IF…

Till detta, inte en enda representant från Svenska Fotbollförbundet eller från något distriktsförbund. Däremot fanns det representanter från andra nordiska länder och länder såsom Zimbabwe, Lettland, Rumänien, Japan, Korea och Ungern.

Inte en enda representant från Sverige alltså. “Tur” att det var ett halvdussin forskare från Sverige där. Visst föranleder det en del tankar…?

 

Östers IF:s väg tillbaka

Härom veckan blev det klart att Östers IF:s herrar är tillbaka i allsvenskan (damerna missade kvalet med ett mål…). Sedan flera månader har det känts som en tidsfråga innan det skulle bli definitivt klart. Det har skrivits flera “förklaringar” till framgångarna. Redan i juli kände jag mig tvungen att kommentera en sådan förklaring (se här). Man fokuserade helt på tränarna och sportchefen och “glömde bort” det som Roar sade som första svar när han fick frågan om orsaken till framgången, på stortorget i Växjö: “Det är ju klubbens strategi”.

Nu kan man förstås mena olika saker med “klubben strategi”. Det är dock ingen tvekan att de med lite insyn i föreningens verksamhet kan skriva under på att det är många som de senaste åren gemensamt försökt mejsla fram en strategi som steg för steg antagit en allt mer tydlig och realiserad form. Det är satsningen på ungdomarna från närregionen, på att värva hem spelare med “klubbhjärta”, på att bygga arena, på att anställa in personer i organisationer, på att – relativt unikt – outsourca marknadsarbetet, på att satsa både på herr och dam (om än givetvis med olika budgetar), på att aktivera spelarna mycket mer i aktiviteter i staden…

Självfallet har Roar och inte minst KGB (som Karl-Gunnar Björklund kallas) en viktig roll. Men, de är i detta fall mer än del i en övergripande strategi än förklaringen.

Mycket arbete finns kvar att göra, både på och utanför plan. Själv hoppas jag man vågar ha is i magen och inte sätter sprätt på alla nya miljoner som trillar in via avancemanget. Spara en del. Av det som satsas, lägg en rejäl slant på att bygga en organisation som kan skapa intäkter både nu och framöver. Var beredda på att åka ur. Med det menar jag att risken finns till en lindansarsäsong och att det då finns risk att man börjar “tokvärva” för att klara sig. Så har både de och andra gjort förr. Det går sällan bra. Överväg möjligheten att planera för att det blir degraderingen och att man året efter därför behöver ha en annan “kostym”. Som på sikt ändå leder till att man tar sig upp igen och därefter etablerar sig. En slags “upp-och-lära-ett-år-strategi”. Jag vet att många tycker det är idiotiskt tänkt. Trots det är det en strategisk möjlighet.

Analys av Östers IF

I lördags hade Aftonbladet ett “Dokument” över hur Östers IF “gick från en främlingslegion till hemvävd framgång”. De är inte först och säkert inte sist med att lyfta fram laget som nu leder superettan. Se t ex krönika av Stefan Thylin. En av underrubrikerna i AB:s artikel lyder “Männen bakom den makalösa resan tillbaka till toppen”. Det är tyvärr inget särskilt djuplodande eller utförligt “dokument”. Det är två helsidor där bilder och resultat upptar mer än 50 %. Sedan är det intervjuer med Sportchefen Peter Kuno Johansson, tränaren Roar Hansen och spelaren Mario Vasilj.

Ett litet faktafel är att Peter Kuno Johansson sägs vara klubbchef. Det är han inte längre. Den rollen har han lämnat över till Peo Jönsson. Enligt journalisten har denne Peo således inget med framgången att göra. Tydligen har inte heller förra ordförande Claes Lövgren något med framgången att göra. Trots att han var mycket drivande i flera viktiga frågor: som behovet av stabilare ekonomi, som behovet av kontinuitet och trygghet, som satsningen på både herr och dam, som den radikala förändringen av marknadsorganisationen och som behovet att bygga en stark organisation vid sidan av det sportsliga. En del supporters tyckte givetvis att han skulle gjort ännu mer, ännu bättre, ännu snabbare, men det är en annan sak.

Inte heller får Curt Persson något erkännande för sitt arbete, bl a i de bolag som arbetar med den nya arenan och som storsponsor, inte heller nye ordföranden Sven Johannesson, som under lång tid varit styrelseledamot och nu tagit steget upp som ordförande. Likaså kan initierade bedömare undra var klubben varit om inte Henrik Stridh bidragit till ekonomin när det behövts.

Då har vi ändå inte tagit upp det jobb som gjorts av ungdomstränare i föreningen och som gör att det finns flera egna produkter i A-truppen. Stefan Karlsson hittades långt före Kuno och Roar dök upp. Likaså fanns bröderna Henningsson och Matteo Blomkvist Zampi redan där.

Den stora poängen är dock inte att det finns personer som inte nämns i artikeln, utan att den visar en bristande förståelse för vad det är som skapar resultat i en organisation. Inom idrottsfältet har exempelvis Henriksen m fl (2010) i sina studier av talangutveckling tydliggjort att det är många aktörer involverade. Att begränsa sig till sportchef och tränare är således närsynt . En parallell (om än haltande) är om vi skulle försöka förstå IKEA:s framgång genom att interjuva en operativ chef och en (högre) mellanchef.

Visst har Kuno gjort ett bra jobb, men minst lika viktigt är att några bestämde sig för att försöka anställa honom från början. En sådan process är inte enkel. De direktiv som omgärdat hans och övrigas arbete har också stor betydelse. Spelarnas prestationer på plan bestäms inte bara av tränarnas ageranden. Studier visar tvärtom ofta en svag relation mellan ledare och de leddas prestationer (men mätproblemen är stora). Andra processer är sammantaget viktigare. Som att klubben agerar på ett visst sätt. Som att media rapporterar på ett visst sätt. Som att publiken börjar komma och att snacket på stan, bland vänner och familj, plötsligt låter mer positivt. Det kan ge den där extra boosten som gör att man gör lite mer rätt under matchen.

Publiksnittet är i år mycket högre. Detta är givetvis en konsekvens av spelet på plan, men också ett resultat av många andra processer, som den nya arenan och en ny (outsourcad) marknadsorganisation som bidragit med många nyheter.

Klart sportchef och tränare är viktiga. Ska man förstå utvecklingen i Östers IF tror jag dock man har mer nytta av se dessa i ett större sammanhang och uppmärksamma den “svärm av aktiviteter” som initierats de senaste åren – framför allt en bit bort från själva planen.

Vi ska också komma ihåg att bokslutet för 2012 inte på långa vägar är färdigt. Det kan visserligen bli avancemang, men inget vet exakt hur det ekonomiska resultatet kommer se ut. Man kommer från två mycket svaga år ekonomiskt sett och det är en rejäl uppryckning som behövs i år. Och till det kommer en arena vars kostnader ska finansieras. Det finns alltså anledning till viss försiktighet vad gäller bedömningar av vilka framgångar det är som finns och vilka “männen bakom” egentligen är.

 

Det borde ju vara så…

En kommentar till föregående inlägg kommer från sajten “Signerat Kjellberg“. Han skriver att han håller med om mycket men att… “Dock kan jag tänka att både den ekonomiska och strategiska biten borde finnas med från början“.

Ja, det BORDE ju vara så. I min forskning försöker jag förstå varför det inte ändå är så. En anledning är att man inte inser hur komplext det är att leda organisationer – ideella, offentliga, privata. På något vis görs ett antal antagande om att alla viktiga aspekter täcks in av de som leder organisationen. Är man VD/klubbchef/Ordförande… så BORDE man ju… Även de som själva har rollen tror att de “har koll på läget”. För annars framstår de ju som osäkra. Och det är ju inte bra. Alltså har de koll. Det finns många exempel på dylik förnekelse bland chefer. Inte behöver man någon hjälp när man ska göra något man aldrig gjort förut, inte.

Jag tror därför att lite större ödmjukhet allmänt vore bra, så att man tar hjälp av kompetens som finns. DET kräver i sin tur att man är beredd att betala för denna kompetens. Vilket många idrottsföreningar ännu inte är. För inte kan man ta pengar från “verksamheten” till detta? Och så kastar man ännu mer pengar in i det svarta verksamhetshålet.

Liknande diskussioner sker i exempelvis länsstyrelsevärlden, så det är inget unikt för idrotten. Och självklart är det viktigt att inte lägga fel mängd pengar på “administration och ledning” (som t ex verkar vara i järnvägsvärlden…). Men, det ÄR svårt att börja omorientera sig och börja inse vad som krävs för att skapa en sund ledningsstrategi. Att man måste “bygga organisationen”. Och vad som egentligen menas med det… Något som exempelvis Östers IF verkar ha börjat förstå nu.

Det är på ett sätt således inte uppenbart att kompetens saknades från början i Dalsjöfors (eller andra klubbar). Jag tror det är den första insikten vi måste göra. Det är svårare än vi tror att identifiera vilken kompetens som saknas.

Tyvärr är jag rätt bekymrad över många idrottsföreningars situation. Det krävs rejäla omtag kring många saker… Frågan är bara var man ska börja. I min nya bok, Ledning av idrottsföreningar – berättelser från gräsrotsnivå  skriver jag om en del av dessa saker. Jag hoppas det kan stimulera till både mer diskussion och nya handlingar.

 

Dalsjöfors ännu ett exempel

För några dagar sedan lämnade Dalsjöfors GoIF in en konkursansökan till Borås tingsrätt. (se fler artiklar här, här, här och här och här)  Orsaken sägs vara ett underskott på 1,4 miljoner. Det är mycket tråkigt. Dock hade det kunnat undvikas. Låt mig få utveckla.

I SvFF.s analys av elitklubbarnas ekonomi år 2010 noteras att Dalsjöfors GoIF klarade att kvalificera sig till allsvenskan trots låga intäkter (934 tkr). Det anmärkningsvärda var väl dock egentligen att de gjorde det trots låga kostnader (905 tkr). Flera var lite överraskade över avancemanget, dels med tanke på lagets kvalitet, dels ekonomin. I konkurrerande klubbar gjordes analyser kring vad det skulle kosta att klara sig kvar i allsvenskan. I ett fall landade man på 4-5 mkr. Så stor var (är) skillnaden. Frågan var hur Dalsjöfors skulle kunna klara en sådan ökning? Visserligen ökade bidragen från EFD med ca 1 mkr, men ändå. Vi talar ändå om 2 mkr ytterligare.

Inte helt överraskande blev det en tuff vårsäsong. En poäng på 10 matcher och 41 insläppta mål. Grovt sett fanns det två alternativ. Det första var att satsa rejäla pengar på att värva in storstjärnor som definitivt skulle leverera. Enda chansen att hänga kvar var ju att ta ett antal skrällsegrar mot topplagen. Det andra alternativet var att inte värva, utan se detta år som ett läroår i allsvenskan. Låta de befintliga spelarna få nyttiga erfarenheter att ta med sig till damettan året efter och sedan ännu starkare komma tillbaka. I praktiken var ju chansen redan borta, och eventuella överblivna pengar kunde passa bra året efter.

Som utomstående betraktare kunde man förledas tro att klubben skulle välja det andra alternativet. Man hade ju legat förhållandevis lågt inför säsongen. Det var ju också en tuff resa att göra, rent ekonomiskt.

Förvånande nog valde dock klubben det första alternativet. Man börjar värva, först en VM-målvakt, sedan en back från Kanada, sedan från USA. För varje rapport satte i alla fall jag lite i halsen. Hur tänker man nu? Göra storsatsningar när loppet näst intill är kört? Nog för att det är bra med optimistiskt tänkande, men…? Eller hade de så bra ekonomi att de såg chansen att knipa dessa värvningar nu, för att sedan “springa hem” damettan kommande år? Eller var värvningarna gratis?

Tyvärr hjälpte inte värvningarna, det blev bara totalt 8 poäng. Säsongen i Allsvenskan gav ett redovisat underskott om 240 tkr, vilket inte är en katastrof sett till totala kostnader om 4,1 mkr. På ett sätt en imponerande ökning av omsättningen på bara ett år. Å andra sidan är -240 tkr ändå just en brist på 240 tkr. Och allt hänger på hur kommande år ser ut.

Tyvärr kan vi nu se att det inte såg bra ut. Ekonomin var inte god. De drömmar man haft om intäkter har inte slagit in, gapet till kostnaderna för stort.

Många tråkigheter kommer i och med detta och jag lider med föreningen. Det “tråkiga” är att det förmodligen hade varit möjligt att undvika detta. Bedömare talar om vanskötsel och dåligt ledarskap. Det ligger säkert något i det. Jag vill dock lyfta fram bristen på strategiskt tänkande som en förklaring.

Det är ju alltid lätt att vara efterklok. Inte desto mindre vet jag hur vi i Östers IF damfotboll resonerade just år 2010 och såg framför oss precis den utveckling som Dalsjöfors fick. Östers IF herrfotboll gjorde liknande felsatsningar för ett antal år sedan, då man råkade gå upp ett för tidigt. Forskning från elitfotboll i bl a England visar också på liknande berättelser.

Ett grundproblem är att man tänker för kortsiktigt, inte tillräckligt strategiskt. Fokus sätts på “nästa säsong”. Många har därmed svårt att acceptera en degradering när man väl fått ett aldrig så oväntat avancemang. Först pratar man om en långsiktig satsning… och sedan när det börjar se allt sämre ut, börjar paniken sprida sig och …. man börjar sprida pengar omkring sig.

Ett mer strategiskt tänkande hade varit att från början se året i allsvenskan som ett läroår och kanske till och med ett år som man kan skapa ett litet överskott – tack vare den kraftigt höjda EFD-bidraget – och sedan tänka sig år tre vara tillbaka i allsvenskan, starkare på alla plan. Då får man inte panik när poängen uteblir, utan accepterar helt enkelt situationen. För man ser ett annat mål än “klara sig kvar till varje pris”.

Jag märker dock att många har svårt med detta strategiska tänkande. De kan vara duktiga ledare och duktiga ekonomer utan att för den skull vara skickliga i strategiskt tänkande. Det kan därför vara användbart att ta in sådan kompetens utifrån när man befinner sig i utmanande (roliga, såväl som mindre roliga) situationer.

Jag betonar att detta är en utomstående betraktelse av Dalsjöfors GoIF. Kanske finns det helt andra och bättre förklaringar. Som tankemönster tror jag dock ändå det finns en del att reflektera kring här. Jag tror att dylikt strategiskt tänkande är ett, av flera möjliga sätt att undvika fler konkurser för föreningar som vill uppåt. Det gäller dock att få med alla centrala aktörer på strategin: spelare, tränare, styrelse, sponsorer…. Så att exempelvis sponsorer inte sticker efter ett år. För då är ju hela satsningen meningslös från början. Eller hur?

 

 

Integrering

En del klubbar väljer att särskilja sin herr- och damfotboll. I Malmö FF blev resultatet LDB FC. I Östers IF var man på väg mot något liknande innan man vände och nu istället försöker integrera dom. Ett tecken är att man nu lägger ner den “damsida” man haft på Facebook för att köra allt i en och samma. En liten men ändock symbolisk handling. Sedan tidigare har man gemensam sportchef i Kuno Johansson. En del är rädda för att damfotbollen kommer “drunkna”. Tiden får utvisa hur det blir. Intressant är det oavsett.

Nytt sätt lösa intäktsfrågan

Östers IF väljer nu att “outsourca” sitt marknadsarbete till ICmedia. En lite udda lösning som känns spännande. Givetvis kommer en del att ifrågasätta detta. Central kompetens kommer ju nu att byggas upp hos underleverantören och inte i Östers organisation. När man gjort liknande saker inom företagsvärlden och outsourcat IT-driften, har man varnat för risken att man tappar all kompetens och till slut inte kan beställa de tjänster man behöver. Det brukar vara viktigt att behålla nyckelkompetens på “inköpssidan” . Men med den tråkkommentaren gjord, så kvarstår att greppet känns fräscht. När man sedan ersätter två män i 40+-åldern med en tjej i 20-årsåldern kan en del nog sätta en och annan kaka i halsen. Tjejen ifråga kommer leda försäljningsarbetet, givetvis med stöd av andra personer, men ändå. Det utmanar. På ytan verkar det som början till en rejäl omprofilering. Det blir säkerligen andra typer av diskussioner och idéer i kommande möten med samarbetspartners. Kanske är det på tiden. På damsidan har LDB FC gjort det kanske mest spännande arbetet de senaste åren. De tänkte verkligen annorlunda. Kanske kan Östers IF gå i bräschen för något liknande på herrsidan? Vi får väl se. Jag önskar dom i alla fall all lycka till.

Idén med att outsourca är inte så dum. Fungerar inte det med vissa personer är det lättare att byta. Kanske kan man outsourca fler saker? En sak jag ofta funderat på är varför inte fler hittar en sådan lösning för sin ekonomihantering. Låt någon annan sköta all bokföring, löneutbetalningar, etc. Det är i många fall ett tungt lass som dras av kassören och när hon/han lämnar, så… För mindre föreningar skulle kommunen kunna erbjuda denna tjänst, som en föreningsservice. Jag har hört talas om något liknande på några ställen, men det borde kunna spridas.

Poängen är att hitta ett sätt för föreningen att fokusera på sin kärnverksamhet och inte låtsas att man kan allt annat också. För det kan man sällan. Det finns tyvärr allt för många exempel på det.

Arenanamn…

I en artikel från 2003 (The American Experience… se artikelsidan) jämför forskare hur man i USA sedan länge sålt ut arenanamnet, medan man i England inte gjort det. Det omvända förhållandet gäller kring tröjreklam (märkligt nog). Nu har det hänt en del i England sedan 2003, men inte desto mindre är det intressant att se vilka belopp det rör sig om i USA. En sak som sticker ut är längden på avtalen, i de flesta fallen 20 år eller längre. Detta kan jämföras med att Östers IF nu skrivit avtal på 7 år angående sin nya Myresjöhus arena.

Är det värt något för företaget? Enligt forskarna, ja, i alla fall om man sedan tidigare inte är så känd. Som exempel tas Ericsson, som 1995 inte var något känt varumärke i USA. De köpte då namnrättigheterna till NFL-laget Carolina Panthers nya arena. På 3 år ökade igenkänningen av varumärket från i praktiken noll till 44 % sett över hela USA.  Sen var det inte längre någon som frågade “Who is Ericsson?”.

Forskarna noterar också att motståndet mot nytt namn ofta uppkommer då det finns ett etablerat namn. Precis vad man nu kan se i Växjö. Upprörda kommentarer på SMP.se med flera sociala medier. Som om de verkligen trodde att den nya arena skulle heta samma som den gamla (Värendsvallen) – som ju kommer stå kvar. 

Som några fans dock noterar också, det centrala är pengarna. En ny arena kostar och det är inte längre kommunen som står för hela notan, något som de förr faktiskt ofta gjorde. Och så länge det inte blev något kycklingnamn eller obegriplig förkortning (som CMGI Stadium – numera Gillette stadium), verkar man ändå acceptera det nya namnet. Till slut blir det ändå idrotten som hamnar i fokus. Som i Kalmar, där ju folk verkar vilja gå till Guldfågeln Arena, även om kritiken i början var hög. Premiären ryktas vara utsåld. Så det ordnar nog sig till slut. Man vänjer sig.

Rejäla förändringar i Östers IF

Sedan Peter Kuno Johansson anställdes som klubbchef/sportchef i Östers IF har det hänt många saker, varav inte allt ännu blivit känt. Man verkar göra ett tydligt försök att återskapa den “klubb” man hade förr, bla genom att anställa ledare och spelare som varit där tidigare (se t ex Smålandsposten). Dialogen med supporterföreningen har förbättrats och ökat, så vitt jag vet. Det pågår utvecklingsarbete med bl a hemsida – där man verkligen legat efter – marknadssidan, stödstaben, med mera. Åtgärder vidtas också för att ännu lite mer jämställa herr och damfotbollen i klubben – även om mycket återstår.  Satsningen på tränarna på damsidan sticker ut i jämförelse med många andra klubbar.

Det som sker är intressant utifrån vad litteraturen om organisationsförändring brukar säga, att det tar lång tid att åstadkomma förändring. I fallet Öster har det gått mycket fort, på bara 2 månader har det hänt mycket och snart händer än mer.  Visst är inte det man kallar implementeringen färdig, men jag skulle nog ändå vilja beteckna det som sker som en radikal transformation, för att använda ytterligare ett teoretiskt uttryck. Sen ska man komma ihåg att det legat arbete bakom det som nu sker, under rätt lång tid. Så utifrån det perspektivet kanske förändringen ändå tagit lång tid. Frågan är då hur man kan förstå det faktum att det nu verkar “explodera”? Ja, man kan vända och vrida lite på detta och man kan så klart undra vad poängen är med det.  Med forskarglasögonen på är det dock intressant och viktigt att öka vår förståelse för hur förändring i idrottsföreningar kan gå till. Det är ju nämligen inte bara i Östers IF det finns behov av radikala förändringar.