Olika syn

Olika syn, säger Rolle Nilsson. Jo, jo. Borde man inte ha klarlagt vad man har för syner redan tidigare? Eller gjorde man det, för att sedemera upptäcka att både FCK:s rekryterare och Rolle hade mindre lämpliga “syner” än vad som krävdes för att få laget att prestera på önskad nivå? Kanske underskattade FCK sin personal? Ja, vem vet? 

Varför är det så svårt för fotbollsorganisationer att ta hjälp av expertis på området rekrytering? Varför tar man inte hjälp av personer som kan hjälpa till att skapa en grundad förståelse av vad det är för resurser man har och hur de kan organiseras för att skapa goda prestationer? 

I senaste numret av Magasinet Fotboll får man läsa att en annan gammal MFF:are, Patrik Andersson, ska bli tränare.  Han vill “lyfta svensk fotboll en dimension”. Hur ska han då lyckas med det? Citat: “Och det är viktigt att kunna legitimera det man säger när man ska få ett tjugotal spelare att prestera. Det kan jag. När jag säger något till en spelare är det inte för att jag läst det i någon bok eller sett det på tv, utan för att jag själv har varit med om det.”

Är det så?

1) Engelsk elitfotboll har dominerats av tränare som “själv varit med om det”, men som misslyckats kapitalt som tränare. Kenny Dalglish är ett av få undantag. Detta vet vi. Lyfter man blicken ser man detta överallt runt omkring oss även i Sverige, på alla nivåer. Duktiga fotbollsspelare som är urusla på att instruera, på att bygga lag, på att identifiera och matcha talanger, på att säga rätt saker vid rätt tillfällen, på att hitta just de övningar som gör att just det här laget med dom här spelarna “kickar”.

2) Att vara en högpresterare, oavsett om det är fotboll, piano, matematik,… är en sak. Det finns ingen som helst logik i att det automatiskt skulle gör en till en bra tränare.  Visst kan det hjälpa att man upplevt nervositeten att stå på scen inför tusentals åskådare. Men det är inte samma sak som att det gör att man kan hjälpa skådespelaren att hitta rätt uttryck för sin karaktär, eller pianisten att hitta rätt känsla.

Vill vi lyfta svensk fotboll behöver vi givetvis personer som varit “med”. Men vi behöver framför allt personer som vågar läsa böcker och artiklar och ta till sig vad andra har lärt och kombinera det med sina egna erfarenheter. Vi behöver personer som nyfiket utmanar både sina egna och andras föreställningar. Vi behöver framför allt intelligenta (mätt på alla möjliga sätt) personer på centrala positioner i våra föreningar. Huruvida de själva kan kicka en boll eller inte är irrelevant. Legitimitet skapar man hellre genom att de metoder man använder (be-)visar att de är framgångsrika. Historia är just historia, inte framtid. För att lyfta oss, behöver vi innovationer, inte “veta hur det var”.

 

Gruppdynamikens betydelse allt mindre?

Visst har det blivit en konstig situation i fotbollsvärlden? Innan säsongen ens är igång dyker det upp rykten om att tränaren ska lämna klubben – mitt i säsongen. Detta inte för att klubben i sig vill bli av med honom utan för att han “värvas”. Det senaste exemplet är Roland Nilsson i Malmö FF. Rolle försöker lägga dimråder och hävda att det är först efter säsongen han lämnar, men att det är upp till klubbarna att komma överens. Så klart vill han och FC Köpenhamn att han börjar redan i sommar.

Även om man säkert kan säga att vi får acceptera sådant idag, särskilt som vi spelar vår/höst istället för höst/vår, så är det inte desto mindre något jag inte tycker om. Det är som om man tror att en grupp individer är okänsliga robotar som inte bryr sig om en så världslig sak som vem som är tränare. Att få en grupp lag att “få upp farten” så det blir mer självgående tar tid, men kanske främst närvaro, fysiskt och psykiskt. Att skapa en god gruppdynamik är svårt. Att förstöra en god är lätt. Det är här jag tycker det blir så olyckligt för MFF. Det hinner knappt komma igång förrän de får ställa in sig på att det blir något annat som gäller sen. Det handlar inte bara om “energin” i laget. Det handlar också om trygghet. Vem vet hur Stuart Baxter (om det nu blir han) kommer tänka kring spelsystem, spelidé, spelarna, osv? Det är alltså inte så förvånande att det hackar en del i MFF:s lagmaskineri nu. Det är inte otänkbart att detta stjälper både Champions League-kvalet och serieseger. I så fall ett stort pris att betala.

Nu är Rolle “bara” ett exempel på att det blivit lite märkligt. Den underliggande trenden som det indikerar är bekymmersam. Oavsett om vi talar om idrottslag eller arbetslag i näringslivet är det på sikt ett misstag om man negligerar gruppdynamikens betydelse.

Kalle Anka?

Sport Management-forskaren Hans Lundberg skriver på sin Facebook att det är Kalle Anka-nivå på det som utspelade sig på upptaktsträffen för Allsvenskan. Simon Bank på Aftonbladet hade innan det skrivit en kritisk krönika om detta. Utgångspunkten är att lagen har chans att sälja in sig själva och klubben inför ett stort mediauppbåd. Men, de tar inte chansen. Ett citat från krönikan:

“Där en resebyrå eller en glassproducent eller vilket sunt företag som helst som vill förstärka sitt varumärke eller få fler kunder (de kallas ”publik” på fotboll, men det är till rätt många delar samma sak) skulle använda fem minuter till att på smartast möjliga sätt tala om exakt vad de står för, vilka de vill vara, vad det är som gör just dem värda att följa, så använder nio av tio allsvenska lagkaptener och tränare tiden till att med monoton röst variera ett och samma tema: – Nääee, om vi får bitarna på plats så kan det nog bli bra, det här.”

Robert Laul sätter sedan betyg på lagens presentationer. De flesta sågas. Vid en första anblick är det lätt att hålla med om kritiken. Visste är det Kalle Anka. Vad vi då glömmer är att vi alltså förväntar sig en professionell införsäljning av sin egen organisation, av en person vars organisatoriska position kan jämställas med en förman eller gruppledare och en annan person som jobbar i “produktionen”. Ta vilken organisation som helst, privat eller offentlig, och skicka fram den chef som är lägst ner i hierarkin samt en underordnade till denne. Hur bra är hon/han/de på att göra detta? Kanske bra, i många fall inte särskilt bra. Det är ju inte deras roll och de har sällan kompetens eller erfarenhet att göra detta.

Problemet är istället just att det är tränarna och spelarna som skickas fram. Som om de skulle symbolisera och förstärka klubbens varumärke. Bra tänkt, visst, men då de flesta tränarna ändå lämnar inom något eller några år, så är de ju inte kanske den bästa symbolen? Och ja, Rolle kanske lämnar ännu tidigare. Det borde vara av klubbens ordförande, VD, klubbchef, marknadschef eller kanske sportchef som vi ska förvänta oss professionella införsäljningar – inte tränarna. Att sen Nanne Bergstrand gör det bra, beror delvis just på att han är mer än bara tränare i KFF. Han och KFF “stämmer” på djupare nivåer. Men i övrigt, så är det ett lite sorgligt fall av en mismatch mellan förväntningar och leveransförmåga på denna tillställning. Jag tycker det är dags att tänka om. Antingen tonar man ner upptaktsträffen och lägger den på den nivå som de medverkande klarar av. Eller så tonar man upp och låter klubbchefer m fl mer stå i centrum. Av dessa kan man åtminstone kräva kompetens gällande detta.  Om de sedan lever upp till det är en annan sak.