Angående talangutveckling

Även om den här artikeln kom för ett år sedan är den fortfarande aktuell. Stefan Lund m fl har studerat hur man i svensk fotboll försöker identifiera talang. På det stora hela stämmer deras resultat med internationell forskning. Magkänslan verkar vara viktig…

Det finns också en podd från Linnéuniversitetet (Snillen stimulerar) där Stefan utvecklar resonemanget.

 

Är det individuell utveckling så är det

Många fotbollslag på elitnivå har idag lärt sig att när det gäller ungdoms-/akademiverksamhet prata i termer om individuell spelarutveckling. Det är det som står i fokus, inte laget. För IFK Norrköping har det uppenbarligen betytt något i praktiken också, där duktiga spelare hela tiden flyttas upp. Man har inte byggt lag, så som många andra gör. Läs mer här.
Detta står i kontrast med andra föreningar där jag hör ungdomsledare säga att man “inte ska splittra en åldersgrupp”. Det sistnämnda låter ju bra, men skapar också ojämna träningsgrupper. Är det rätt väg att gå om individens utveckling står i fokus? Visst är det viktigt att vara med kompisar i samma ålder. För en del kanske det gagnar utvecklingen bäst. För andra är det förmodligen inte så. Det är dessutom fullt möjligt att få nya kompisar, en del äldre, en del yngre.
Det ska bli spännande att se om IFK Norrköping kan skapa kontinuitet i sitt utvecklingsarbete.

Om talangutveckling

Angående debatten kring talangutveckling, läs gärna denna kommentar angående utspelet from Professor Peterson. Mitt stora “problem” med Petersons utspel är att han saknar bevis för allt det han pläderar för. Det är en sak att säga att vi missar talanger med dagens system. Det finns dock inget bevis för att andra system skulle vara bättre. Varför inte? Jo, därför att vi helt enkelt inte har använt andra system.

Belgien används ibland som exempel. Men, är de annorlunda? Se intressant kommentar av Jacob Gudiol.

 

Om talangutveckling

IFK Göteborgs sportchef Mats Gren uttalar sig i Aftonbladet:

– Det handlar också om att ­våga peka ut en liten grupp av spelare som vi menar är våra stora talanger och satsa ännu ­lite mer resurser på dem. Jag tycker vi har varit bra på att ta fram egna talanger, men vi kan bli bättre på det, säger Mats Gren.

Det är ett intressant uttalande sett i ljuset av de senaste diskussionerna om talangutveckling. Handlar det om att satsa mer resurser, eller på att bli bättre att identifiera rätt talanger? Eller handlar dom att satsa på fler – eftersom vi inte vet vilka som kommer blomma ut? Eller ska vi satsa annorlunda, inte bara mer? Många frågor kan man ställa. Ska bli spännande att se vad det leder till i IFK:s fall.

 

Spännande konferens i Växjö

Den 10-11 juli anordas konferens Managing Sports 2013 i Växjö. I samband med fotbolls-EM för damer kommer forskare och praktiker diskutera frågor gällande “from the pitch to the boardroom”. Även om fotboll är i fokus kommer ett brett perspektiv tas på utveckling av sport. Fullständig information finns här.

Bland talarna kan nämnas:

Johan Andersson, klubbchef för LB07
Christian Donaire, tränare från FC Barcelonas ungdomsakademi
PG Fahlström, forskare i talangutveckling
Uwe Hakus: Huvudtränare för HPC i Växjö
Magnus Forslund, forskare om föreningsutveckling
Mattias Melkersson, forskare i varumärkesutveckling av damfotboll
Cecilia Andrén Nyström, entreprenör som använder fotboll för att utveckla Mocambique
Carl-Axel Hageskog, fd Davis-Cup kapten och professor i idrottsligt ledarskap

Anmäl dig nu!

Flyer Managing sports 20130321.

 

När, var, hur dra gränsen?

I kölvattnet kring nyheten om nivåindelningen av sexåringar i Vasalunds IF fortsätter kommentarer och (mestadels) indignation att flöda. Någon tyckte inte alls om att jag jämförde indelning av 12-åringar i allmän/särskild matematik med indelningar av 6-åringar i fotboll. Min poäng var kanske lite långsökt. En hel del av den forskning som finns kring talangutveckling säger att man så sent som möjligt ska börja selektera. Kanske ska man börja i junioråldern – även om många exempel finns på ännu senare s k “late bloomers”.

OM vi tror på detta, så är ju även indelningar av 12-åringar alldeles för tidigt. Vilket ju borde gälla oavsett om vi talar om fotboll eller matematik. Vi “cementerar” ju de som väljer “allmän” i det så att säga “mediokra laget”. Trots att de kanske kan bli “särskilda” om några år. Vi stänger vägen för deras utveckling.

Men om detta verkar få rasa. Vilket de kanske skulle göra. Eller är denna indelning en anpassning av stödet efter var de är – deras nivå?

Det måste finnas en skillnad på om indelning görs efter att hitta bästa mixen av stöd/utmaning/möjlighet att få lyckas eller om indelning görs för att i framtida evighet bara satsa på de utvalda (eliten).

Det finns en uppfattning om att det som gäller vid (idrotts-) träning är att ha så hög andel lyckade utförda övningar som möjligt. Det bygger självförtroende. Samtidigt måste det såklart finnas ett visst mått av utmaning – det får inte vara för lätt. Det verkar rimligt att vi ska försöka hitta den mixen för våra utövare. Att det i sig skulle utesluta nivåindelning av sexåringar – verkar vara en förhastad slutsats.

För att göra en avstickare igen. Inom flera (inte alla) förskolor görs “nivåindelningar”. Barn som är 3-4-5 år delas ibland in efter sin ålder, ibland efter sin mognad t ex när det gäller fysik. De som kommit lite längre får gå en lite svårare promenad genom skogen (klättra över murar) än de som inte kommit lika långt (de får gå runt murarna). Andra är bättre på att sitta länge och koncentrera sig på t ex siffror. Då får de göra det – oavsett ålder. Medan andra får sitta kortare och därefter göra något mer fysiskt. Av de fall jag själv följt har detta varit mycket positivt för barnens utveckling.

Och, det är ju här jag själv blir lite nyfiken på hur man i en fotbollsförening kan härma förskolans mycket flexibla nivåindelning och inte bli för statisk i sin nivåindelning. Kanske ska de som skjuter lika hårt träna vissa övningar ihop, medan de som har liknande fysik ska spela tvåmål, medan…etc. Kanske gör man så i Vasalunds IF. Kanske inte. Jag kan tänka mig en massa praktiska hinder för det. Vilket också gör att man riskerar att dra på sig rättvis kritik.

Men, och det är min poäng, att uskiljningslöst kritisera nivåindelning av 6-åringar skymmer de positiva aspekter som kan finnas. Låt oss bejaka och studera det lite djupare istället. Då kan vi komma framåt i vår kunskap.

 

Analys av Östers IF

I lördags hade Aftonbladet ett “Dokument” över hur Östers IF “gick från en främlingslegion till hemvävd framgång”. De är inte först och säkert inte sist med att lyfta fram laget som nu leder superettan. Se t ex krönika av Stefan Thylin. En av underrubrikerna i AB:s artikel lyder “Männen bakom den makalösa resan tillbaka till toppen”. Det är tyvärr inget särskilt djuplodande eller utförligt “dokument”. Det är två helsidor där bilder och resultat upptar mer än 50 %. Sedan är det intervjuer med Sportchefen Peter Kuno Johansson, tränaren Roar Hansen och spelaren Mario Vasilj.

Ett litet faktafel är att Peter Kuno Johansson sägs vara klubbchef. Det är han inte längre. Den rollen har han lämnat över till Peo Jönsson. Enligt journalisten har denne Peo således inget med framgången att göra. Tydligen har inte heller förra ordförande Claes Lövgren något med framgången att göra. Trots att han var mycket drivande i flera viktiga frågor: som behovet av stabilare ekonomi, som behovet av kontinuitet och trygghet, som satsningen på både herr och dam, som den radikala förändringen av marknadsorganisationen och som behovet att bygga en stark organisation vid sidan av det sportsliga. En del supporters tyckte givetvis att han skulle gjort ännu mer, ännu bättre, ännu snabbare, men det är en annan sak.

Inte heller får Curt Persson något erkännande för sitt arbete, bl a i de bolag som arbetar med den nya arenan och som storsponsor, inte heller nye ordföranden Sven Johannesson, som under lång tid varit styrelseledamot och nu tagit steget upp som ordförande. Likaså kan initierade bedömare undra var klubben varit om inte Henrik Stridh bidragit till ekonomin när det behövts.

Då har vi ändå inte tagit upp det jobb som gjorts av ungdomstränare i föreningen och som gör att det finns flera egna produkter i A-truppen. Stefan Karlsson hittades långt före Kuno och Roar dök upp. Likaså fanns bröderna Henningsson och Matteo Blomkvist Zampi redan där.

Den stora poängen är dock inte att det finns personer som inte nämns i artikeln, utan att den visar en bristande förståelse för vad det är som skapar resultat i en organisation. Inom idrottsfältet har exempelvis Henriksen m fl (2010) i sina studier av talangutveckling tydliggjort att det är många aktörer involverade. Att begränsa sig till sportchef och tränare är således närsynt . En parallell (om än haltande) är om vi skulle försöka förstå IKEA:s framgång genom att interjuva en operativ chef och en (högre) mellanchef.

Visst har Kuno gjort ett bra jobb, men minst lika viktigt är att några bestämde sig för att försöka anställa honom från början. En sådan process är inte enkel. De direktiv som omgärdat hans och övrigas arbete har också stor betydelse. Spelarnas prestationer på plan bestäms inte bara av tränarnas ageranden. Studier visar tvärtom ofta en svag relation mellan ledare och de leddas prestationer (men mätproblemen är stora). Andra processer är sammantaget viktigare. Som att klubben agerar på ett visst sätt. Som att media rapporterar på ett visst sätt. Som att publiken börjar komma och att snacket på stan, bland vänner och familj, plötsligt låter mer positivt. Det kan ge den där extra boosten som gör att man gör lite mer rätt under matchen.

Publiksnittet är i år mycket högre. Detta är givetvis en konsekvens av spelet på plan, men också ett resultat av många andra processer, som den nya arenan och en ny (outsourcad) marknadsorganisation som bidragit med många nyheter.

Klart sportchef och tränare är viktiga. Ska man förstå utvecklingen i Östers IF tror jag dock man har mer nytta av se dessa i ett större sammanhang och uppmärksamma den “svärm av aktiviteter” som initierats de senaste åren – framför allt en bit bort från själva planen.

Vi ska också komma ihåg att bokslutet för 2012 inte på långa vägar är färdigt. Det kan visserligen bli avancemang, men inget vet exakt hur det ekonomiska resultatet kommer se ut. Man kommer från två mycket svaga år ekonomiskt sett och det är en rejäl uppryckning som behövs i år. Och till det kommer en arena vars kostnader ska finansieras. Det finns alltså anledning till viss försiktighet vad gäller bedömningar av vilka framgångar det är som finns och vilka “männen bakom” egentligen är.

 

Lite mer nyans, tack.

AIK säljer nu T Bangura för runt 30 miljoner. Kommentarerna haglar. En del grattar, en del är sura för att man nu tror AIK slängt bort guldchansen. Patrik Sjögren i Aftonbladet är kritisk och väljer på journalistvis att bara se två strategiska alternativ för allsvenska klubbar: antingen säljer man så fort man får fram en “stjärna” eller så behåller man dom och riskerar en rejäl smäll om man misslyckas. Han jämför med att gå “all in” på ett casino. Han jämför med MFF och säger att de gjorde det senare. Han glömmer dock att man faktiskt sålt G Molins och att man har högst eget kapital (78 mkr) mot AIK:s 2,8 mkr och näst bäst konsolideringsgrad (109 %) jämfört med AIK:s 5%. Detta trots att MFF gick 30 mkr back 2010. MFF går alltså inte “all in”, utan har gjort en rätt balanserad satsning. Detta ser jag som ett tredje strategiskt alternativ, ett som är bättre än att gå “all in”.  

Som argument för att allsvenska klubbar ska gå “all in” ger Patrik Sjögren att de annars kommer falla ner i avgrunden och att allsvenskan kommer bli ren farmarliga. Några invändningar: är inte allsvenskan redan “i avgrunden”? Är vi inte redan en liga som främst försörjer andra ligor, som t ex den danska och holländska?  Vidare, alla lag, även de i Premier League, måste sälja spelare ibland, även om de inte vill och även om de tappar i slagstyrka. Framgång bygger man inte på att inte sälja. Däremot måste man självfallet ha en strategi för rekrytering som balanserar försäljning. Det är dock en annan sak.

Det är också en annan sak att ha en långsiktig strategi för hur man ska bygga kapital som gör att man kan göra en balanserad satsning. I strategin måste självfallet ingå att man gör affärer  som ger överskott som investeras i nya “projekt” som senare ger nya överskott. I en seriös strategisk satsning vore det konstigt om man inte avsatte rejäla pengar på att hitta och utveckla talanger. Att inte göra det är inget argument för att gå “all in”. Slutligen så tror jag det finns en hel del möjligheter till spännande affärsutveckling som klubbarna idag inte “ser”. Men då gäller det att ta hjälp av den kompetens som finns i affärsvärlden och inte lyssna för mycket på journalisters onyanserade röster.

Thern briljerar fortfarande

Jonas Thern hör enligt mig till en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna. Han var en hård och tuff spelare som samtidigt kunde slå fantastiska passningar. På Elmias fotbollsmässa fick vi dag se och höra honom briljera igen, om än inte på plan utan på scen. Han berättade om sin syn på hur man ska träna fotboll och särskilt sina erfarenheter från IFK Värnamo. Skickligt fick han oss att skratta, tänka efter och för någon kanske också sätta kaffet i vrångstrupen. “Ingen ska tala om för mig vilka övningar jag ska ha. Jag vill göra mina egna övningar”, var ett av flera uttalanden jag gillade. Poängen är att man som tränare måste “äga” övningen. Bara då kan man instruera med den passion som behövs. Han betonade också hur lätt det är att skapa rädsla i unga spelare genom att skrika att de inte får dribbla eller inte passa i eget straffområde. Vad spelar det för roll om vi förlorar? Till slut lär vi oss bemästra den där passningen. Rädslan däremot, är svår att ta bort. Uppfriskande var också att inte alls tror det är fel att ge sig ut och löpa tills man stupar lite då och då. Gunde Svan togs som exempel: “jag kör tills jag går in i väggen. Nästa tävling likaså. Och nästa. Och sen plötsligt är väggen efter mållinjen och då har jag vunnit”.  Våga göra som DU vill.

Kanske ska fler fotbollsklubbar också våga gör som DE vill, istället för att ängsligt titta på vad andra gör och tro att det finns ett facit. Visst ska man lyssna på andra kloka gubbar och gummor, men sen gäller det att precis som Thern, skapa sitt eget koncept och våga gå sin egen väg. Tack Jonas, det var riktigt roligt att höra på dig!