Nivåindelning – många bottnar

Nu “rasar” föräldrar och andra mot det som Vasalunds IF gör i och med att de fr o m att barnen är sex år, indelar dom efter nivå. Många reagerar starkt. Det kanske de ska göra. Jag hävdar dock att det finns många bottnar i detta. Föreningen anger själva att de sett positiva effekter av den nivåindelning man redan hållit på med det i två år. Argumentet är att de som kommit längre dominerar för mycket och därmed hindrar de inte kommit lika långt. En kollega sade då att “de får ju lära sig passa till de sämre då”. Ja, det ligger en poäng i det.

I artikeln som länkas till tidigare menar en förälder att “…all forskning och erfarenhet som finns stöder ju att man ska selektera så sent som möjligt.”. Jo. Men föreningen verkar inte anse att de selekterar i syfte att slå ut, utan i syfte att utveckla.

En klok student på CSM-programmet i Växjö kommenterade: “- Men man delas ju i skolan in i olika grupper beroende på hur bra man är på t ex matte.”. På min tid kunde man välja särskild respektive allmän matematik (och engelska). Handlade det också om “selektering” – i för unga år? Jag är tveksam. Mest för att jag är tveksam till det mesta kring för snabba uttalanden kring detta med talangutveckling. Det börjar bli ett så “hett” ämne att det så att säga “blixtrar” till alldeles för snabbt. Huruvida en viss praktik, t ex nivåindelning av 6-åriga fotbollsspelare, är dålig eller inte, beror på många saker. Och även om vi tar hänsyn till dom så vet vi inte riktigt hur vi ska bedöma vad vi menar med “dålig” eller “bra”.

En avstickare: fotbollsspelaren Torbjörn Nilsson har berättat att han fick utskällningar av sin – i sitt tycke – dålige fotbollstränare. Han knöt näven och tänkte att han minsann skulle visa den “j-vln”. Och så skulle han själv inte bli som tränare. MEN, som han själv insåg. Vad hade hänt om han hade varit tränare åt sig själv, och varit så där lyssnande, pedagogisk, coachande…? Hade han knutit näven då? Hade vi då vetat vem Torbjörn Nilsson är?

Så… visst låter det magstarkt att nivåindela sexåringar. Men samtidigt, det bästa är nog att låta dom prova och utvärdera det hela. Här skulle forskare kunna vara behjälpliga. Med sina kritiska ögon kan de hjälpa till att belysa det hela ur olika vinklar. Detta för oss nog mer framåt än att sätta stopp och införa regler – utan en mer fördjupad diskussion.