Om rekrytering

Posted on November 11, 2014 by Magnus

När “vanliga” organisationer arbetar med rekrytering brukar vi säga att det är mycket viktigt att det är tydligt vad som ingår i rollen och att den personen man väljer ut är klart införstådd med detta. Det måste finnas en matchning här. “Normalt” är det någon som tar tid att arbeta fram och stämma av.

Fallet Helsingborgs IF ger intryck av att följa en helt annan linje. Här går det istället undan. På presskonferensen presenteras Henrik som manager och tränare. Det sägs ha tagit en vecka. Vad detta innebär framstår som mycket oklart, särskilt om man också lyssnar på andra intervjuer och ställer det i relation till Roars förändrade roll och hur han uttrycker sig. Kan man ens vara både manager och tränare? Det finns anledning till tvivel i alla fall när man är chef över sig själv. Hur ska han kunna avsätta sig själv som tränare?

Detta är ett exempel på hur människor blir fångade av en idé (Henke rill HIF), ser att det är möjligt och sedan tar extremt snabba beslut. Någon djupare analys, struktur eller förståelse finns. HIF:s ordförande säger att det finns en bakomliggande diskussion. Det är dock tydligt att det inte är matchat fullt ut med de aktörer som nu berörs. Roar hänvisar flera gånger till att det är så nytt allting, så…

Att göra en så snabb rekrytering till så centrala positioner är “normalt” sett inte att rekommendera. Inom fotbollens värld fortsätter det dock vara norm. Tycker de verkligen att det är en framgångsrik strategi? Jag vet inte jag…. Jag önskar HIF, Henrik, Roar, m fl allt gott, men för en organisationsanalytiker som mig ringer varningsklockorna.

Football150: Ny ledarstil behövs av tränarna

Posted on September 7, 2013 by Magnus

Sir Trevor Brooking (director of football development i FA) berättade under konferensen Football150 att det finns ett stort behov av ny ledarstil hos engelska fotbollstränare. “All that shouting and hollering won’t do any good anymore”. Det var ett lite förvånande öppet och ärligt bekräftande av ett tillstånd som framskymtat i tidigare forskning (av bland Seamus Kelly). Sedan den nya utvecklingsplanen antogs förra året finns det dock förmodligen ett brett stöd för nya idéer.

Tyvärr fanns det ingen forskare inom fotbollscoachingområdet närvarande. Det hade varit intressant att lite djupare diskutera varför och hur den tidigare traditionen vuxit fram. Den finns tyvärr inte bara inom fotbollen (se t ex artikel av Gervis & Dunn).

Jimmy O’Gorman berättade i anslutning till detta om sin forskning av “Football Development Officers”, som har till sin uppgift att implementera “The National Game Strategy” som bygger på många av Brookings idéer. Inte oväntat uppstår det en konflikt mellan de nya, unga, som brinner för att införa nya idéer om hur man ska träna fotbollsspelare, och “de gamla” som vill konservera traditionen.

Och det är klart, det är en lång väg mellan idén att man som tränare ska engagera sig mycket i det som pågår på planen (och därmed skrika en hel del) och den nya idén att det ofta är bättre att vara tyst än att säga fel saker. Fokus är istället på att låta barnen spela och ha kul. Instruktioner, taktik, etc., får komma mycket senare i spelarnas utveckling.

To be continued…

Fotbollsledares syn på ledarskap

Posted on February 5, 2013 by Magnus

Med tanke på den debatt som nu förs kring ledarskap inom idrotten är det intressant att läsa uppsatsen Idrott som en demokratisk skola av Emelie Wallgren. Den kom år 2011 och handlar om fotbollstränares syn på ledarskap. Där kan man bl a få läsa om ledare som erkänner: “Ibland hetsar vi killarna för mycket” och att de inte välkomnar alla som vill spela till sitt lag. Dessa saknar ledarutbildning. Författaren problematiserar detta i förhållande till bl a dokumentet Idrotten vill.

Hon drar slutsatsen att i många avseenden är idrott en demokratisk skola för ledarna. Vad hon inte så tydligt diskuterar är i vilken utsträckning de ledare som hänvisas till i föregående stycke, i praktiken lär ut demokrati till sina spelare eller om de lär ut något annat.

Jag är själv tveksam till om det är så mycket demokrati som lärs ut i lagidrottsföreningar. De som medverkar i ledandet av själva föreningen “brottas” ju med demokratin. Men övriga? Hur många av barnen och ungdomarna ser egentligen röken av detta? Är det inte tvärtom en auktoritär ledning som ofta lärs ut? Tränaren tar ut laget och bestämmer bytena? Det är åminstone värt att fundera på.