Konferensrapport – New York Cosmos

En session fokuserade New York Cosmos.

David Kilpatrick berättade att New York Cosmos först “dök upp” 1890 i samband med en nyhetsartikel om klubben “Cosmopolitan football team of New York”. De döptes snart till “Cosmos”. På 1960-talet kom idén om att åter starta ett fotbollslag i New York. Skivbolaget Atlantic är inblandat här. Googla gärna på logotyperna för Atlantic resp New York Cosmos. Ser ni likheterna? Gotham Soccer Club och New York Blues var två namnförslag innan det blev Cosmos. I början spelade man just i det område som Hofstra University ligger – dvs där konferensen som jag är på, är. Pelé, Franz Beckenbauer, Carlos Alberto, Johan Neeskens… var några av de största spelarna. 1977-1981 spelade man 70 matcher i rad med över 30 000 åskådare. År 2010 startade man igen och 2013 blev man mästare för 6:e gången. Davids slutpoäng var att Cosmos har fötts och dött flera gånger. Men de kommer alltid tillbaka.

Shep Messing, som var målvakt i Cosmos på 1970-talet, berättade om sina erfarenheter. Han blev rekryterad på en Burger King-restaurang. Det är svårt att förstå vilken kraft fotbollen har, säger han. Det var en OTROLIG uppståndelse kring laget. Folk var som galna. Även andra lag hade fantastiska spelare. Han skulle inte byta det mot att spela med Barcelona idag. Det var en sagolik tid. (och mycket kul hände utanför planen, Studio 54 och så, men det fick han inte prata om på denna konferens…). Kanske är det faktum att klubben försvann som gjorde dem legendariska, avslutar han. En artikel om honom hittar du här.

Supportern Leo Glickman (supporterklubben Borough boys) berättade om den familjära atmosfären i klubben. “Kom till matchen på söndag och ni kommer få se bra fotboll och en annan … själ… än på Stamford Bridge. Jag lovar.”. Ok, jag ska.

 

 

 

 

Fotbollskonferens i USA

Är för tillfället på fotbollsforskningskonferens i USA. Flera “tunga” namn pratar om fotboll ur olika perspektiv: David Goldblatt, John Foot, Stefan Szymanski, Jennifer Doyle, m f. En förväntad höjdpunkt är fredagen då Pelé kommer närvara. Ja, han alltså. Jag kommer göra några små nerslag här och där. På twitter kan man följa den på #HUSoccer.

Football150: om dam- och flickfotboll

Damfotboll diskuterades under Football150 konferensen av flera, bl a Karen Espeland och Jennifer Doyle. Den sistnämnda bekräftade att PIa Sundhage verkligen uppskattades av spelarna i USA. Hon berättade också om hur svårt det är att få igång en nationell liga, då kostnaderna är så höga. Främst är det resekostnaderna som tynger.

Det här med resekostnader känner jag igen från ett helt annat sammanhang: flickfotboll i Småland. Ju äldre flickorna blir, desto färre lag och desto längre resor. dessutom tar det längre tid. Just när flickfotbollen är som mest sårbar försvårar de långa resorna än mer. Hur mycket mer är dock oklart. Mig veterligen har ingen tittat på detta. Frågan är om detta leder till en del flickor slutar spela? Vidare kan man fråga sig om det skulle behövas särskilt finansiellt tillskott, ett slags resebidrag, till just denna verksamhet? Om man nu verkligen vill främja flickors fotboll vill säga. Kan vara värt tänka på.

Aktuell är också publikfrågan. Flera rapporterar att det finns en potentiell publik men den är svår att få till arenan. Frågan är om det inte är dags pröva detta att ha en speltid som gör att det lokala elitlagets matcher inte krockar med så många herrmatcher. Lördag kl 15 är till exempel inte en bra tid, då många lokala herrmatcher går. Min tro är att många tjejer väljer herrmatcherna före dammatchen. Men det är bara en tro, som andra gärna får motbevisa.

 

Spela på bästa fot

Läste i helgen “Spela på bästa fot. Om att leda med glädje”, skriven av Pia Sundhage och Elisabeth Solin. Boken består av dagboksanteckningar från 2008, då hon som förbundskapten för USA:s damer tog OS-guld. I slutet av varje kapitel gör Elisabeth några reflektioner, ibland utifrån ledarskapsteorier, i syfte att ge inspiration åt chefer i andra typer av organisationer (än fotbollslag). Hon var under perioden mentor åt Pia (och är det fortfarande vad jag förstår).

Boken har fått blandade recensioner, bl a här. Jag har också blandade känslor. Det som är bra är avsnitten där hon visar hur hon försöker åstadkomma förändring hos spelarna. Hennes första möte med spelarna inleder hon med att sjunga Bob Dylan (Times they are…). Det visar ett stort mod och på en spännande inställning till hur man bygger relationer som ska leda till förändring. Hon känns vibrerande nära spelarna och gruppen. Här har många något att inspireras av. Pia visar också sin förmåga att leta efter och upptäcka processer som pågår under ytan, vilket är viktigt för att skapa en bra grupp. Osökt undrar jag lite över om samma kompetens fanns inom svenska herrlandslaget tidigare. Det är också en blick in i en annorlunda värld, väsensskild från villkoren för svenska fotbollstjejer.  Att ta ut truppen till tävlingar får helt andra konsekvenser än här.

Reflektionsavsnitten däremot skummar jag över. Jag kan dock tänka mig att en del finner dom intressanta. Det är i alla fall ett försök till att “flytta över” detta till andra sammanhang. För mig blir det dock lite väl lättsmält.  Jag blir också lite tveksam inför det faktum att Elisabeth säljer föreläsningar där hon föreläser om Pias ledarskap. Jag förstår ju att det kan finnas en poäng, men det blir ändå lite konstigt… Det är väl Pia själv man vill höra.

Nåväl, läser man dagboksavsnitten får man en intressant inblick i en spännande resa och ett antal exempel som kan inspirera till ledarskap både i och utom idrottens värld. Ambitiösa fotbollstränare borde särskilt få en del att fundera på. Det finns sämre böcker inom genren än denna.

Nu är vi väl nästan världsmästare?

Så lyckades så Sverige slå USA i en tävlingsmatch. En del säger att det var första gången som det gällde något. Och ja, på pappret så verkar det som om det var bra att vi vann. Fast det är ju inte så säkert vi slår Australien. Och om vi gör det blir det Tyskland. Risk för stopp där. USA däremot har stor chans att slå Brasilien och sedan England eller Frankrike. Känns som en lite enklare semifinal i så fall. Så frågan är om det var så bra ändå. Men visst, seger mot Australien och det finns chans på brons. Och det är väl gott så. Men jag kan ändå inte låta bli att småle lite åt att vi är så snabba att hylla oss själva i dessa sammanhang, utan att kanske tänka ett steg till. Lite som när hockeygrabbarna slår Kanada i gruppspel etc. Nu doftar det ju VM-final enligt förre förbundskaptenen Domanski-Lyfors. Mja, möjligen semi…

Det var uppfriskande att Dennerby vågade chansa på Öqvist. Jag hade inte blivit förvånad om han i Lagerbäcksk anda (…) hade kört med samma forwardsuppställning igen. Sen tycker jag Sofia Jakobsson hade varit ett ännu vassare val. Jossan har fortfarande lite problem med bollhanteringen, även om den är bättre än Landströms. Frågan är ju nu om han vågar ändra igen mot Australien eller om det blir Jossan igen. Vi får väl se. Annars tycker jag faktiskt största problemet är mittfältet. Sjögran är underutnyttjad på kanten och Forsberg, ja, hon springer upp och ner. Hade varit fräckt med en 4-2-3-1 med Sofia J längst fram, Sjögran bakom, Schelin till höger och varför inte Öqvist till vänster. Dahlqvist samt Seger/Fisher i mitten. Mm… ju mer jag tänker på det… eller vad säger du?