Uppsats: Affärsutveckling

För några år sedan skrevs en uppsats om affärsutveckling av allsvenska fotbollsklubbar (Lindgren m fl, 2006, se uppsatssidan). Författarna avser kartlägga hur klubbarnas affärsutveckling bedrivs, analysera förutsättningarna för deras möjligheter att affärsutveckla verksamheten och identifiera vilka möjligheter till affärsutveckling som finns samt eventuella problem dessa kan medföra. Det är en ambitiös ansats som de väl i praktiken inte riktigt klarar av att fullfölja fullt ut. Trots det, som läsare får man en liten inblick i hur AIK, Djurgården och Hammarby tänkte kring dessa frågor vid tiden för studien.

Författarna anser att klubbarna i grunden behöver diskutera hur branschstrukturen ser ut och vilken bransch de faktiskt verkar i. En frågeställning i studien är om klubbarna tänker i termer av affärsidé. Svaret är nej. Detta, tillsammans med konstateranden som att den sportsliga fotbollsverksamheten ses som huvudprodukten och att man är förhållandevis dåliga på att segmentera sin publik, indikerar utvecklingspotential. Genom att tydliggöra vilken bransch man är i och formulera en affärsidé som omfattar hela verksamheten kan förmodligen en bättre integrering uppnås. Nu spretar verksamheten med avseende på att en del görs mot en odefinerad publikkund och en del görs mot sponsorer. Författarna är inte riktigt tydliga mot hur detta skulle kunna se ut, utan nöjer sig med att se några möjligheter, såsom att skräddarsy erbjudanden till marginalkunder såsom barnfamiljer (där jag förmodar att man menar småbarnsfamiljer). Vad jag själv tycker man kan fundera på är om det är möjligt att formulera ett erbjudande som är samma, oavsett om vi pratar om en visst publiksegment eller sponsorsegment. Svaret är enligt mig jakande, men man behöver då formulera det lite mer abstrakt och eventuellt också i upplevelsetermer (såsom t ex Pine & Gilmore diskuterar det i sin bok The Experience Economy). Hur jag tänker mig detta tänker jag återkomma till lite längre fram.

Lite mer nyans, tack.

AIK säljer nu T Bangura för runt 30 miljoner. Kommentarerna haglar. En del grattar, en del är sura för att man nu tror AIK slängt bort guldchansen. Patrik Sjögren i Aftonbladet är kritisk och väljer på journalistvis att bara se två strategiska alternativ för allsvenska klubbar: antingen säljer man så fort man får fram en “stjärna” eller så behåller man dom och riskerar en rejäl smäll om man misslyckas. Han jämför med att gå “all in” på ett casino. Han jämför med MFF och säger att de gjorde det senare. Han glömmer dock att man faktiskt sålt G Molins och att man har högst eget kapital (78 mkr) mot AIK:s 2,8 mkr och näst bäst konsolideringsgrad (109 %) jämfört med AIK:s 5%. Detta trots att MFF gick 30 mkr back 2010. MFF går alltså inte “all in”, utan har gjort en rätt balanserad satsning. Detta ser jag som ett tredje strategiskt alternativ, ett som är bättre än att gå “all in”.  

Som argument för att allsvenska klubbar ska gå “all in” ger Patrik Sjögren att de annars kommer falla ner i avgrunden och att allsvenskan kommer bli ren farmarliga. Några invändningar: är inte allsvenskan redan “i avgrunden”? Är vi inte redan en liga som främst försörjer andra ligor, som t ex den danska och holländska?  Vidare, alla lag, även de i Premier League, måste sälja spelare ibland, även om de inte vill och även om de tappar i slagstyrka. Framgång bygger man inte på att inte sälja. Däremot måste man självfallet ha en strategi för rekrytering som balanserar försäljning. Det är dock en annan sak.

Det är också en annan sak att ha en långsiktig strategi för hur man ska bygga kapital som gör att man kan göra en balanserad satsning. I strategin måste självfallet ingå att man gör affärer  som ger överskott som investeras i nya “projekt” som senare ger nya överskott. I en seriös strategisk satsning vore det konstigt om man inte avsatte rejäla pengar på att hitta och utveckla talanger. Att inte göra det är inget argument för att gå “all in”. Slutligen så tror jag det finns en hel del möjligheter till spännande affärsutveckling som klubbarna idag inte “ser”. Men då gäller det att ta hjälp av den kompetens som finns i affärsvärlden och inte lyssna för mycket på journalisters onyanserade röster.